Kultur

Flerstämmigt rikt om liv och sorg

Teater Artikeln publicerades
Tre generationers kvinnor i ”Ett självmords anatomi”. Från vänster ses Carol, Anna och Bonnie (Sandra Stojiljkovic, Karin Lithman och Monica Wilderoth).
Foto: Emmalisa Pauly
Tre generationers kvinnor i ”Ett självmords anatomi”. Från vänster ses Carol, Anna och Bonnie (Sandra Stojiljkovic, Karin Lithman och Monica Wilderoth).

Tre generationers kvinnor ställs jämte varandra på scen i brittiska Alice Birchs ”Ett självmords anatomi”. Kulturjournalisten Sune Johannesson ser den nordiska premiären av ett övertygande rikt drama med angelägna frågor om psykisk ohälsa.

En kvinna lämnar sjukhuset. Hennes man möter henne. Hon har bandage på armlederna. Självmordsförsöket stannade vid ett försök. Han frågar om hon vill äta något. Hon säger nej. Golvet där hemma är förstört, fortsätter han, eftersom hon lät vattenkranarna stå på. Hur kunde hon? Hon säger förlåt.

Förlåt är ett ord som ofta återkommer i brittiska Alice Birch starka totalpjäs ”Ett självmords anatomi”. Det här är en mörk resa in i tre generationer kvinnors liv och relationer, där den centrala frågan är om psykisk ohälsa och självmord går i arv. För kvinnan som nämns inledningsvis är Carol (Sandra Stojiljkovic), och såväl hennes dotter Anna (Karin Lithman) som barnbarnet Bonnie (Monica Wilderoth) bär på en inre oro, obalans och mörker.

Dessa tre kvinnor är pjäsens huvudpersoner och deras livshistorier berättas parallellt, alltså samtidigt och jämte varandra på scen. ”Ett självmords anatomi” är som ett flerstämmigt körverk där rösterna hela tiden flätas in i varandra, ibland för att konkurrera om att nå ut, ibland för att mötas.

Helheten blir närmast oöverskådlig, och jag tvingas då och då släppa två av de tre kvinnorna för att kunna fokusera på den historia som jag för ögonblicket tycker känns mest angelägen.

Efter ett tag blir jag som en del av denna rika händelseflod, och även om jag missar en replik, blick eller händelse så vinner jag desto mer. För de tre generationernas kvinnoöden blir som en del av samma övergripande väv, en väv som både binder dem samman på ett positivt stärkande vis och tvinnar ihop dem på ett betungande bindande sätt.

Carols depressioner återkommer, liksom tankarna om självmord. Unga dottern Anna blir hennes livräddare. Eller som Carol formulerar det; barnet är det fiskeflöte som hela tiden drar upp henne till ytan igen. När hon är ute och går med barnvagnen böjer hon sig fram mot den nyfödda och närmast ropar att dottern måste bli lycklig, och leva livet fullt ut. Fast hur är det med barn; gör de alltid som vi säger?

Historien om Carol utspelar sig på 60-talet, Annas under 80-talet då hon själv bildar familj och med Bonnie är vi nästan framme vid vår egen tid. Mycket förenar de tre, och det är fascinerande att ta del av Bonnies tankar om sin mormor Carol samtidigt som vi faktiskt följer Carols steg endast några meter bort.

Sandra Stojiljkovic (Carol) och Karin Lithman (Anna) i  ”Ett självmords anatomi”.
Foto: Emmalisa Pauly
Sandra Stojiljkovic (Carol) och Karin Lithman (Anna) i ”Ett självmords anatomi”.

Vad krävs för att bryta ett negativt mönster? Samtliga tre kvinnor söker hjälp hos vården, men fram till Bonnie är den lösning som erbjuds elchocker. Det har aldrig varit en bra lösning, och för Carol och Anna blir det ingen räddning.

Männen då? Förstår dom och ger dom tillräckligt med stöd för att hjälpa? Både Carols man John (Jörgen Düberg) och Annas Jamie (Martin Rosengardten) älskar sina kvinnor och är där, men väljer att inte prata om det som är svårt, som depressioner och självmordstankar. Och tiga är sällan guld. Istället är det Bonnie som tar mest aktivt tag i sin situation, hon som inte har en fast relation.

Scenen är öppen med tre stora gungande ramar för varsin person och historia. Dessa fungerar för att ge en instängd känsla, men också för att någon gång bli ett behövligt mellanrum. På varsin sida om scenen sitter övriga aktörer i en slags föreläsningssal i olika våningar. Här följer de handlingen, tillför ett och annat eller gör sin entré.

Här finns också instrument som ibland används och tillför stämning och lekfullhet. Detta grepp är dock högst otydligt. Jag hade också önskat att en karaktär eller händelse någon gång hade tillåtits att få allt ljus. Det hade skapat en än större dynamik, och viss vila.

Som helhet är detta ett storartat verk, drabbande och framfört med stor skicklighet. Med tanke på komplexiteten för alla aktörer borde det vara en förställning som dessutom spetsas för varje framförande.

Carol (Sandra Stojiljkovic) och Anna (Karin Lithman), mor och dotter, i ”Ett självmords anatomi”.
Foto: Emmalisa Pauly
Carol (Sandra Stojiljkovic) och Anna (Karin Lithman), mor och dotter, i ”Ett självmords anatomi”.
Översikt över scenen i ”Ett självmords anatomi”.
Foto: Emmalisa Pauly
Översikt över scenen i ”Ett självmords anatomi”.

Teater

”Ett självmords anatomi”

Av: Alice Birch

Regi: Suzanne Osten

På scen: Sandra Stojiljkovic, Karin Lithman, Monica Wilderoth, Jörgen Düberg, Martin Rosengardten, Sonia Haga med flera.

Premiär på Intiman, Malmö stadsteater den 15/2. Spelas till 3/4.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.