Finanskraschernas abc
Den som väljer att blunda för det förflutna är dömd att upprepa det. Parafraseringen av de berömda visdomsorden ekar oroväckande under läsningen av Lars Magnussons ”Finanskrascher – från kapitalismens födelse till Lehman Brothers”. Det är en skrämmande och fascinerande bok. Skrämmande därför att den visar vad som mest troligt väntar oss, förr eller senare. Och det är med skräckblandad fascination som vi i boken får se en tillsynes grundläggande mänsklig oförmåga att tänka rationellt då drömmen om rikedom har väckts till liv.
De lärda tvistar om varför finanskrascher inträffar. Några hävdar att de är inbyggda i det kapitalistiska systemet. Andra säger att krascherna sker som en följd av människors tillkortakommanden i ett annars fungerande system. Sedan finns det sådana som anser att finanskrascher bara är bra, något som på ett naturligt vis sållar agnarna från vetet. Hur man än förhåller sig till orsakerna så är det i alla fall tydligt att konsekvenserna av dem i regel blir förödande för både individer och samhällen.
Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. I boken ger han nyttig kunskap om en rad finanskraschers orsaker och effekter. Det är ekonomiskt allmänbildande läsning. Den historiska exposén från bankväsendets födelse till och med 2008 års kris föranleder många ”aha” och ”det borde de ju ha tänkt på”. Det är med andra ord en mycket (efter)klok bok.
Boken blottlägger hur svårt det är för människan att vara klok annat än i efterhand. För oavsett om det, för att nämna några exempel på finansbubblor, har handlat om tulpaner under 1600-talet, exploateringen av Mississippi under 1700-talet, utbyggnaden av den amerikanska järnvägen under 1800-talet eller Wall Street-kraschen 1929, så tycks en fartblindhet på vägen mot rikedom gjort människor oförmögna att i sin iver ställa sig frågan: Varför skulle det vara annorlunda den här gången?
Lars Magnussons bok är full av upprepningar. De allra flesta kan dock inte skyllas på författaren. Det är helt enkelt så att människan historiskt sett på ett repetitivt vis har gått ungefär samma krascher till mötes: En dröm om rikedom föds. Någon erbjuder möjligheten att investera och bli rik. I början går det bra. Alltfler satsar sina tillgångar (i värsta fall lånar de för att kunna satsa). För varje ny investerare får bubblan ytterligare luft. Så håller det på till förutsättningarna på något vis förändras, låt säga att priset på bostäder plötsligt börjar sjunka istället för att stiga. Då går luften ur, ofta mycket snabbt.
Det är alltså en rad snarlika förlopp som redovisas i ”Finanskrascher”. Visst skiljer de sig i detaljer, men grundstoryn känns igen. Kanske kunde denna, så att säga, sakens natur ha föranlett en annan struktur i boken än att kronologiskt återge kris efter kris. Då hade läsaren dessutom sluppit de ofta förekommande versionerna av ”som vi ska se i nästa kapitel”-formuleringarna. Samtidigt har den repetitiva strukturen också sina fördelar, då den med brutal tydlighet visar hur människor som kanske kan bli rika i framtiden gärna blundar för hur det tidigare har sett ut.
