Filmrecension: Kärleksfullt om kittlande kalkonklassiker

Om du skulle ta världens främsta regissörer och be dem skapa något riktigt dåligt, så skulle det ändå aldrig komma i närheten av den briljanta uselheten i kultklassikern ”The room”.

Med detta (troligen helt korrekta) antagande inleds ”The disaster artist”. James Francos dramabiografi om tillkomsten av, och personen bakom, en av historiens sämsta filmer. Med nära släktskap till Tim Burtons ”Ed Wood” är det en älskvärd och bitvis väldigt rolig hyllning om skapandeprocesser, vidlyftiga drömmar och total talanglöshet.

För den som inte är bekant med titeln så är 2003 års ”The room” ett bisarrt triangeldrama med skrattretande skådespeleri, sidohandlingar som aldrig leder någonvart och förbryllande dialog (som när en rollfigur plötsligt utbrister ”I definitely have breast cancer” utan att det följs upp). Men med åren har den växt allt mer i kultstatus och spelas regelbundet på bio inför en entusiastisk publik som högt citerar sina favoritrepliker (”I did nat hit her. I did naat! Oh, hai Mark”).

Bakom denna ”kalkonfilmernas ’Citizen Kane’” står Tommy Wiseau som skrivit manus, regisserat, producerat och även spelar huvudrollen. Alltjämt maskerad bakom ett par svarta solglasögon och en frisyr av modell östeuropeisk 80-talshårdrockare är Tommy ett tacksamt knasigt mysterium, vilket ger ”Disaster artist” komisk näring. Hur gammal är han egentligen? Varifrån kommer han? Varför har han så många skärp på sig samtidigt? Och var sjutton kom alla miljontals dollar han tog ur egen ficka för att bekosta sitt monumentalt misslyckade magnum opus? Alla obesvarade frågor får historien om honom att bli ännu mer kittlande.

I ”Disaster artist” spelas Tommy av James Franco, porträttlik och med en mästerimitatörs förmåga att fånga hans manér (det konstlade skrattet, den märkliga brytningen). Dave Franco spelar Tommys vän och motspelare Greg Sestero, vars bok filmen är baserad på och som blir åskådarens spegel in i Tommys skruvade universum.

James Franco har även regisserat och guidar historien med både skarp humor och vänlig hand, som även tar fasta på dess mörkare avigsidor. Ingen enkel balansakt i framställningen av en person vars livsgärning består av ett utskrattat misslyckande. Men Franco visar solidaritet, ställer sig på Tommys sida och skrattar jämsides med honom istället för bakom ryggen.

Både i regissörs- och huvudrollen har han den goda smaken att se förbi simpla lyteskomiska poänger och aldrig tappa berättelsens kärna om vänskap, drömmar och huvudpersonens obändiga tro på sig själv. Efter ”Disaster artist” framstår Tommy Wiseau och hans skräpmästerverk måhända fortfarande som ett stort skämt, men åtminstone ett kärleksfullt och unikt sådant som vi alla kan identifiera oss med.