Filmrecension: All inclusive har värmande humor mitt i charterkrisen

Karin Fahléns ”All inclusive” har nämnts som en av de filmer som kan rädda det svenska filmåret 2017. Ur ett ekonomiskt perspektiv, ska tilläggas. Ur ett konstnärligt är det redan mycket starkt. Men jag är skeptisk till att den verkligen har vad som krävs för att locka den stora svennebananpubliken till biograferna, trots en semesterdoftande affisch och förhoppningen att framstå som en feminin ”Sällskapsresan” för 2010-talet.

Inledningsvis sitter jag med skämskudden redo åt replikskiftena och Liv Mjönes tröttsamt struliga karaktär Tove, som försovit sig efter (ännu) en vild natt och tvingas kasta sig iväg till flygplatsen med packningen i påse. Tillsammans med storasystern Malin (Jennie Silfverhjelm) ska hon på charter i Kroatien och fira 60-årsdagen för deras mamma Inger (Suzanne Reuter), som befinner sig i ett förtvivlat tillstånd efter att ha ertappat sin man med att vara otrogen.

”All inclusive” har sålts in hårt som en komedi, vilket är lite missvisande eftersom den är mer seriöst avsedd än så och snarare trevlig än överdrivet rolig, annat än i korta stunder. Särskilt de som innefattar familjehotellets bastanta inhemska bartenderkvinna som gång på gång feltolkar Toves förfrågningar till att handla om knark och sex. Eller när Malin sätter sig i en obekväm nakensituation med en hotellgranne – som också råkar vara psykolog – och hans barn.

För mig finns filmens främsta värde i familjedynamiken, som fördjupas under handlingens gång. Syskonrivaliteten mellan den ordningsamma trebarnsmamman och den struliga lillasystern, och så den sårade mamman i mitten, svajande på gränsen mellan att kapitulera inför sin påtvingade singelstatus eller reclaima självkänslan och börja leva. Alla tre blir mer sympatiska och mindre karikatyrartade för varje scen (även om vissa biroller istället får bära det oket). Mest förändras synen på Tove där sympatierna växer för hennes vilsna själ som vill väl men ständigt trasslar in sig i ogenomtänkta ego-handlingar. Alla tre skådespelare gör sina huvudroller med den äran, men Suzanne Reuter känns helt ovärderlig.

‘Karin Fahléns regi och Daniel Karlssons manus (som in sin tur bygger på en dansk film från 2015) tillåter sig spreta i ganska svårfångade tonlägen utan att plumsa alltför djupt ner i schabloner. Det blir ett relationsdrama runt poolen med både svalkande svärta och värmande humor, om hur en kris ritar om kartan för en hel familj. Som Seinabo Sey sjunger i filmens ledmotiv så handlar det om att ta vara på sin tid. Att bejaka sin livslust, oavsett vilket stadie av livet du befinner dig i. Det här, och en del annat, ingår i ”All inclusive”, vilket gör den till en överraskande trivsam och träffsäker liten avstickare.