Kultur

Feminism med störig psykologi

bokrecension Artikeln publicerades

Caroline Ringskog Ferrada-Noli har skrivit en roman, nio år efter debuten ”Naturen”. Temat är feministiskt men berättaren skriver ibland med för stora bokstäver, tycker recensenten Aase Berg.

fakta

Rich boy

roman

Författare: Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Förlag: Natur & Kultur

Visa mer...

Som kvinna i manssamhället gäller det att snirkla fram på ett gatusmart vis mellan alla dolda fällor. Annars är det lätt att fastna i offerrollen. Jag vet inte hur jag ska formulera det här utan att låta som en klipp dig och skaffa ett jobb-moderat, men det måste sägas: Att stanna i förtryck är inte enbart obehagligt. Det kan också vara en trygghet.

Alla kvinnor som har varit i misshandelsrelationer – den tydligaste formen av förtryck – vet att gränserna kan vara luddiga. Våld är ofta subtilt och diskret och introduceras gradvis. Förtryck handlar om normalisering och tillvänjning och får lättare fäste om man är i beroendeställning.

Ändå tycker jag det är lättköpt att förutsätta att kvinnor som stannar i hopplösa relationer automatiskt har dåligt självförtroende.

Alltså: Du ska aldrig stanna av ekonomiska skäl, för att upprätthålla fasaden eller för att du tror dig vara ensam i den stora världen. Och kärlek – ja, det är inte en av- eller påknapp utan en glidande skala mellan jämbördighetens möte och maktobalansens beroende. Vid en viss punkt övergår fri vilja i fastklamrande.

Ändå tycker jag det är lättköpt att förutsätta att kvinnor som stannar i hopplösa relationer automatiskt har dåligt självförtroende. Det är inte bara de jagsvaga som hamnar i klorna på skitstövlar.

På det viset väljer Caroline Ringskog Ferrada-Noli den enklaste förklaringsmodellen i sin nya roman ”Rich boy”, den andra efter debuten ”Naturen”. Här har vi att göra med två jagsvaga kvinnor, mamma Marianne och hennes dotter Annika.

Boken börjar i skildringen av Mariannes uppväxt och vuxenliv. Präglad av en chockartad klassresa neråt efter faderns död går hon i slutet av sextiotalet in i förhållandet med den smarta, roliga Kaj. Han förändras gradvis. Så småningom lär sig Marianne att läsa av minsta nyans i stämningsläget, eftersom hennes lycka är helt beroende av hans allt mer lynniga humör. Med honom är hon om möjligt mer utraderad som självständig person än under uppväxten, och hon tycks inte ha något annat val än att flyta med i den kvinnliga förljugenheten, underlägets självbedrägeri. Det är trovärdigt, eftersom Marianne så tydligt är ett offer för omständigheter som klass, samhällsklimat och sjuttiotalsvänsterns förtäckta manschauvinism. Dessutom är alla stämningslägen i misshandelsrelationen suveränt gestaltade. Första delen är också stilistiskt stark, i korta, vackra meningar som skänker en säregen rytm, ibland uppbruten av suggestivt poetiska partier som jag utan tvekan kan kalla mästerliga.

Men andra delen av boken, som handlar om Mariannes dotter Annika, är svårare att ta till sig. Övertydligt många barndomsminnen handlar om övergivenhet, plus att den vuxna Annika bara är en sån man vill skrika åt att hon ska skärpa sig. Enda anledningen till att hon kan sväva mittemellan depressiv sjukdom och tillkämpad normalitet är att hon närmast obekymrat låter sig försörjas av sin pojkvän, som hon inte älskar förrän han försvinner.

Tafattheten och Annikas ibland oförsvarligt naiva tankar pekar mot att hon har fastnat i barndomen på grund av morsans bristande ömhet och söker en ny mamma överallt.

Alltså: Annikas ganska provocerande psykologi är inte lika komplex som Mariannes, eftersom orden här förtar undertexten. Annika kan vara vilken post-erotisk och apatisk tjej som helst, och depressionsskildringar väcker lätt ilska istället för sympati. Jag tycker alltför ofta att Annika är ett gnälligt våp som inte ens fattar hur korkat det är att gå till Swedbank och försöka få lån till en bostadsrätt när hon lever på sjukpenning och frilansar litegrann. Eller när hon liksom out of the blue får mens på Bergmangården på Fårö och måste stoppa mossa i trosorna för att hon inte har ägnat en tanke åt hur hon ska kunna ta sig till affären. Snuset har hon inte heller packat ner. Det blir föreståndaren på stället som får lösa hennes problem. Då är hon ändå en bra bit över trettio år. Som expojkvännen säger när han analyserar förhållandet i efterhand: "Det är som att vara ihop med ett barn".

Tafattheten och Annikas ibland oförsvarligt naiva tankar pekar mot att hon har fastnat i barndomen på grund av morsans bristande ömhet och söker en ny mamma överallt. Detta skrivs också ut med stora bokstäver när hon går till en psykolog som informerar henne om detta faktum. Men förklaringsmodellen om taskig barndom som jagsvaghetens orsak är för enkel.

Dessutom är det som om berättarrösten känner sig lite smartare och friare än karaktärerna. Då gör läsaren det också, och ett lätt förakt smyger sig in. Förståelsen för offrets låsta situation går förlorad. Som om jag genom min läsning bidrar till ett slags omyndigförklarande, snarare än att känna medskapande empati.

Första delen av ”Rich boy” är alltså vacker och berörande. Jag blir lycklig över den behärskade svärtan och de knivskarpt analytiska detaljerna som verkligen utvecklar mitt feministiska tänkande. Men tyvärr håller det inte hela vägen. Feminism är en svår balansgång, i fiktionen såväl som i verkligheten.

Fakta

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Född: 1980

Böcker: ”Naturen” 2009, som nominerades till Borås Tidnings Debutantpris, samt ”Kära Liv och Caroline” som baserades på läsarbrev till podden ”En varg söker sin pod”, som hon gör tillsammans med Liv Strömquist.

Bokens första mening: 1921 föds Gunhilde Sandel i Matteus församling, Stockholm.