Faust på Folkteatern blir en skicklig lek på scenen
Doktor Faustus
Av: Erik Holmström, fritt efter Christopher Marlowe
Regi: Erik Holmström
Skådespelare och dockspelare: Andrea Edwards, Pelle Grytt och Malin Morgan
Scenografi, kostymdesign och dockor: Maja Kall
Jag saknar ibland Erik Holmström-eran på Borås Stadsteater 2013–14, då det kändes som om en vad som helst skulle kunna hända i salongen.
Hans pjäser ”Teatermannen förändrar världen”, ”Fanny”, ”Djävla nuläge” och gästspelet med ”Scum-manifestet” visade fram en ny sorts teater. Den var lekfull och ogenerat politisk.
Erik Holmströms hemmaplan är Malmö Dockteater, där han gör dockteater för vuxna. Ganska oemotståndligt (och mycket praktiskt ur budgethänseende förstås). Medan åtminstone jag tycker det är ganska störande när samma skådespelare gör olika roller på scen är det ju en helt annan sak om de sköter olika dockor.
Doktor Faustus på Folkteatern är gjord enligt Malmö Dockteaters koncept.
Den gamla tyska folksagan om Faust som säljer sin själ till djävulen för att få framgång har flyttats till modern tid. Faustus får en tid på jorden där han får allt han önskar, mot att djävulen tar över hans själ efter döden. Det blir en perfekt bild av nutidsmänniskans strävan efter att få allt samtidigt.
Andrea Edwards sköter den naive och irriterande Faustus som vill ha allt, fast samtidigt vet han inte vad han vill. Vara rockstjärna? Bli älskad för den han innerst inne är?
”Jag känner mig platt”, säger Faust. Fast för oss i salongen framstår han som överraskande tredimensionell, med sin kartongkropp.
Hur recenserar man dockor, förresten? Jag gillar att Erik Holmström tvingar mig att ta ställning till något sådant. Dockorna saknar ansiktsuttryck men ögonen rör sig och på något konstigt sätt känns det som om man som betraktare kan, eh, möta deras blick. Det blir komiskt, men också rörande.
Alla tre skådespelarna sköter sina pappfigurer mycket skickligt. Deras röster blir verktygen som ger dockorna liv. Det är som i en saga, eller en skickligt utförd lek: ”Vi låtsas att vi är Doktor Faustus och Mefistofiles”.
Manuset kan dock inte matcha den geniala idén riktigt. Det är spretigt och pjäsen blir lite för lång.
”Doktor Faustus” känns som en systerpjäs till Borås Stadsteatern allomfattande ”Djävla nuläge”, eller varför inte som en lekfull variant av Elfriede Jelineks ”Raseri”. Allt elände i samtiden ska med: girighet, ytlighet, de mörka sidorna av valfrihetssamhället.
Sevärt är det, hur som helst.