Fängslande berättelser från fängelset
Ofta blir ensamheten tydligast tillsammans med andra. På något vis blir den synligare ju fler som finns omkring en, tätt inpå. Den känslan, tillsammans med känslan av isolering från omvärlden, gestaltar Curtis Dawkins skickligt i novellsamlingen ”Det grå hotellet”.
De 14 berättelserna utspelas nästan uteslutande i fängelser i den amerikanska delstaten Michigan, där författaren sedan 2005 avtjänar ett livstidsstraff för mord.
Ett exempel på hur känslorna gestaltas kan hämtas från ”En människas tal”. I novellen använder en fånge sin begränsade telefontid till att ringa slumpvis utvalda personer. Då de svarar passar han på att lyssna ”förbi deras röster och in i deras hem, ut i världen”. Den är typisk för Dawkins stil överlag: en långsamt lågmäld och iakttagande realism full av undertryckta känslor. Jag skulle tro att stilen motsvarar hur människor, för att härda ut innanför murarna, förhåller sig till livet där.
Fängelsetillvaron är en sak. Den gestaltas som sagt skickligt. Novellerna är i högsta grad läsvärda. Livet innan fängelset är en annan sak. Alla är ju där av någon anledning, även Curtis Dawkins. Novellerna har skapat debatt i USA. Debatten visar att det inte är etiskt oproblematiskt när en dömd mördare får ett lukrativt förlagskontrakt och blir den som ges tillfälle att uttrycka sin ensamhet och sin isolering. Den mördade (han hette Thomas Bowman, fast det fick jag googla) får aldrig den möjligheten