Kultur

Få undertoner när Nonono följer upp

Pop Artikeln publicerades
Foto: Daniel Stigefelt

Trion tappar bort sig själv sig själva i ivern att förändra och komma vidare, skriver BT:s recensent Karin Grönroos om Nonono:s nya album "Undertones".

Nonono

Genre: Pop

Album: Undertones

Bolag: Warner/WMS

2012. Från att tidigare ha samarbetat mest kring hiphop hittade låtskrivarduon Tobias Jimson (Astma) och Mochel Flygare (Rocwell) fram till ett popigare sound. Sångerskan Stina Wäppling anslöt och den Stockholmsbaserade poptrion gjorde succé med singlar som Pumpin blood. Strax efter släpptes debutalbumet “We are only what we feel” som tog Nonono ut på turnéer i både Europa och USA.

När det nu blivit dags för uppföljaren “Undertones“ är det mycket som känns igen från förr, med vissa förändrade omständigheter.

Under inspelningsprocessen har Wäppling varit mer involverad i låtskrivandet än tidigare och hennes tilltal går också mer på djupet. Kräver utrymme. Det fungerar som allra bäst i spår med tydlig botten, som exempelvis i den inledande Lost song samt de senare Monster och Song for Ima.

Däremellan så hörs dessvärre varken särskilt mycket nerv eller djup. Även om många av spåren i grund och botten säkert skulle kunna innebära spännande lyssning så tar själva produktionen udden av det mesta. Det är dock inte det kommersiella formatet som är boven, inte heller bristande ambition. Problemen verkar tvärtom komma från motsatt håll. Från låtar som överhuvudtaget inte skakar om just eftersom alla eventuella överraskningar polerats ner till en tunn botten.

Foto: Alexander Collin

Några egentliga undertoner är det med andra ord inte fråga om och jag saknar både tyngd och beats. Annars enkla sätt att ta arrangemangen till nya nivåer.

Jag får känslan av att Nonono, i ivern att förändra och komma vidare tappat bort sig längs med vägen. Det siktas brett med både uptempo och finstämda spår, men ändå är det som att musiken mest av allt faller mellan stolarna.

Kanske har det att göra med att medlemmarna valde att pausa och ägna sig åt annat efter framgångarna med debuten. Kanske har de ännu inte hittat tillbaka till sitt gemensamma fokus? Eller faller trion på själva utmaningen i att följa upp?

Oavsett vilket, nästa gång siktar de förhoppningsvis mer på röst, känsla och identitet.