Ett Syrien skildrat med förfärande realism

Tre av hennes böcker finns på svenska. ”En mörk strimma av ljus” kom 2013 och den var upphovet till att hon 2012 tilldelades både svenska Tucholskypriset och Pen/Pinter Prize för sitt mod och konstnärliga förmåga. 2015 kom ”Resa in i tomheten”, en skildring av hennes egna hemliga resor in i Syrien efter det att hon tvingats i exil.

Nu finns ”Hon som vandrar på svenska”, i synnerligen fin språkdräkt av Marie Anell. Här gestaltas krigets förfärligheter genom ett barns, sedermera ungdoms ögon. En person som omgivningen anser vara psykiskt funktionshindrad men som själv valt att inte tala. I stället ritar hon sin berättelse. Som läsare hör vi hennes tankar. Naivt, ibland lite självupptaget, utan förståelse för helheten, utan insikt i politiken.

Jag tycker detta är ett lyckat drag. Den naiva blicken både förstärker vedervärdigheterna samtidigt som man som läsare uthärdar en sida till. Och en sida till. För berättelsen är helt igenom förfärlig. Framför allt ser vi regimens övergrepp på den egna befolkningen genom Rimas upplevelser. Hårdhänta kontroller, mord, gasattacker och tortyr är något hon ser och upplever på nära håll. Och som privilegierad läsare i ett fredligt land kan man bara instämma i Rimas oförståelse över att detta får hända. Och fortgå. Utan att någon ingriper.

En synnerligen intressant symbol i berättelsen är Rimas ben. De vägrar vara stilla. Hon vill bara gå och gå och högsta önskan är en rak väg som sträcker sig så långt att ögat inte kan se dess slut. Tillsammans med hennes tunga, som vägrar röra sig, blir det ett starkt motsatspar. Vandrande ben – tunghäfta. Men vad är betydelsen?

Rimas mamma binder fast henne vid sängen i hennes rum. Går de ut är hon alltid fastbunden vid mammans vrist. En enkel tolkning är att vi upplever en kultur som begränsar kvinnors rörelser, både intellektuella och fysiska. Rimas anses ”efterbliven”, en kvinnas roll i ett patriarkalt samhälle? Som kvinna behöver hon också bevakas, hållas fängslad rent fysiskt.

Det är en rimlig tolkning, men jag tror att Yazbek vill få oss att vidga synfältet. Ser man Rima som en symbol för det syriska folket blir läsningen än mer intressant. Folket hålls fjättrat i en fängelselik situation men längtar att få gå bort, så långt det bara går. Och att vägen är lång gör ingenting, bara vandringen är ostörd. Lusten att utvecklas, att se något nytt, att vara något annat är stark i hela boken. Och det är något som det syriska folket förvägrats allt för länge.