Kultur

Estland fyller 100 år och sjunger egna sånger

Estland Artikeln publicerades
Filmen ”1944” kom 2015 och visade ett slag där unga estniska pojkar hamnade på båda sidor.
Filmen ”1944” kom 2015 och visade ett slag där unga estniska pojkar hamnade på båda sidor.

Estland ligger nära Sverige men vad vet vi om landets litteratur och film? Estlandssvenska författaren Enel Melberg gör ett urval inför landets 100-årsdag 24 februari.

”Mu isamaa, mu õnn ja rõõm”, sjöng vi med rysningar vid det estniska nationaldagsfirandet den 24 februari varje år under min exiluppväxt i Sverige, ordagrant: ”Mitt fädernesland, min lycka och glädje”. Sången skrevs till den första estniska sångfestivalen 1869 av Johann Voldemar Jannsen till musik av den finske kompositören Fredrik Pacius (samma som i den finska nationalsången). Den har sedan Republiken Estland utropades den 24 februari 1918 räknats som nationalsång, och under den sovjetiska ockupationen hölls den vid liv utanför landet, för att så återuppstå i Estland efter att självständigheten återvanns på nytt.

I Estland sjöng man i stället under ockupationsåren 1944-1991 en annan fosterländsk sång, skriven av Jannsens dotter Lydia Koidula (pseudonym som betyder ”Gryning”) Mu isamaa on minu arm, ”Mitt fädernesland är min kärlek”, tonsatt av Gustav Ernesaks 1944; den tilläts avsluta varje sångfestival i landet och fick stor betydelse under den s.k. sjungande revolutionen. Det är drömmen om fädernas jord, upprätthållen genom modersmålet, som i sekler har hållit folket vid liv.

1918 hade Estland i stort sett lytt under främmande herrar sedan 1200-talet: omväxlande danskar, svenskar, tyskar och ryssar. Många blodiga slag mellan dessa makter har utspelats på estnisk jord, utan att den inhemska befolkningen har varit involverad annat än som slaktoffer och matleverantörer.

1944 utkämpades de sista striderna mot den för andra gången invällande Röda Armén, och det hårdaste slaget hölls i Sinimäed (Blå bergen) i nordöstra Estland, där det gamla försvarsverket härstammade från Karl XII:s krig, men hade förstärkts av tyskarna, som själva drog till andra fronter och lät divisioner från ockuperade länder stanna för att försvara den östra.

I juli-augusti 1944 hölls alltså de blodigaste slagen innan sovjethären intog hela Estland och tyskarna drevs på flykt. Slaget vid Sinimäed hejdade framfarten för en stund, och tillät ca 30.000 estländare (däribland estlandssvenskar) att fly till Sverige.

Idag kan man besöka området, man kan stå i ett utsiktstorn och se ut över granskogarna, som på avstånd ska ha gett ett blånande sken över bergen, egentligen bara några kullar, eller man kan titta på kartor över anläggningarna och vandra på skogsstigarna mellan dem.

På senare år har vi i Norden fått se filmer med estniska teman, t.ex. ”1944”, av Elmo Nüganen, som dramatiskt skildrar detta slag, där unga estniska pojkar hamnade på endera sidan, och som slutade i det totala nederlaget för Republiken Estland, med den påföljande sovjetiska ockupationen. Den finsk-estniska filmen ”Fäktaren”, regisserad av Klaus Härö, visar hur de sovjetiska idéerna om ”borgerliga värderingar” kom att genomsyra tiden efter ockupationen, så att till och med fäktkonsten sågs med oblida ögon. Och den oerhört uttrycksfulla, originellt berättade ”stillbildsfilmen” om deportationerna, ”Där vindarna möts” (regi Martti Helde), talar stumt om övergreppet då ca 10.000 ester över en natt (14 juni 1941) fördes till Sibirien, ett trauma som också behandlas i Imbi Pajus dokumentärfilm ”Förträngda minnen”, vilket även är titeln på hennes bok med samma ämne, (på svenska 2007, översättning Heidi Granqvist).

”Fäktaren” av Klaus Härö. 2015.
”Fäktaren” av Klaus Härö. 2015.

Den estniska nutidshistorien och de olika ockupationerna har i åratal bearbetats i dokumentära böcker och romaner, både av exilester och efter självständigheten 1991 av landets egna författare: man kan till exempel nämna sverigeesten Enn Nõus trebandsverk ”Republikens söner och döttrar”, skriven på estniska. Av nestorn Jaan Kross (1920-2007) finns ”På stället flyg” (2007, min översättning), en utvecklingsroman som också omfattar de politiska turerna under den första självständigheten och de omväxlande tyska och ryska ockupationerna. Ett gripande avsnitt handlar om hur huvudpersonen tillsammans med sin hustru hösten 1944 cyklande på väg mot kusten tillsammans med karavaner av flyende frågar sig om det är rätt av dem att fly – ”när tusentals ger sig iväg, men en miljon måste stanna”, och vänder om, efter att de just hört skriket från en nyfödd medborgare.

En som flydde och kom undan i sista stund var poeten Marie Under. Hon levde sedan som flykting i Sverige under resten av sitt liv och avled 1980 på ett vårdhem i Stockholm. Hon kom aldrig tillbaka till ett självständigt Estland, men under hela sin tid i exil fungerade hon som ett slags landsmoder, som förmådde ge ord åt den landsflyktiges saknad och drömmar om hemlandet:

…Där är ju den låga, slitna grinden, där/ ser jag fågelspår på vägen. Så knarrar den/ gyllene sanden tyst under mina steg, Jag ser dörren:/ vinranskbågen som leder in i lyckans hem. (Min översättning).

På nationaldagsfirandena i exilen lästes alltid någon dikt av henne upp, medan hon i hemlandet var persona non grata. Men hennes dikter smugglades i hemlighet dit, kopierades och lästes i smyg av unga författare. Bland esterna var hon den okrönta drottningen och man brukar framhäva att hon stod på listan över nobelpriskandidater, trots att hon bland svenskarna framlevde sitt liv totalt okänd. Detta kan bero på att hon är svåröversatt och därmed bristen på översättningar, de två diktantologier på svenska som existerar idag är: ”Vigilia” dikter i urval, (1963 i tolkning av Ivar Grünthal och Ilmar Laaban) och ”Gnistor i askan” (2007, min översättning).

Det finns fortfarande en generation ester med egna minnen av tiden bakom järnridån: Jaan Kaplinski skriver i ”Samma flod” (2009, min övs.) om en ung mans sökande efter andliga värden i en prosaisk och genompolitiserad tid, bl.a. hur han i hemlighet kopierar just Marie Unders dikter och hamnar i KGB-förhör som påföljd. Och i Viivi Luiks ”Historiens förfärande skönhet” (1993, översättning Ivo Iliste och Birgitta Göransson) måste en ung flicka använda ett kodat språk när hon talar i telefon med sin lettisk-judiske pojkvän, medan i romanen ”Den sjunde fredsvåren” (1990, översättning Peter Puide) ett barn observerar förtigna hemligheter, främst ”skogsbröderna”, frihetskämparna som gömde sig till ända in på 50-talet. Samma motståndsrörelse och dess konsekvenser lyfts av Ene Mihkelson (1944-2017) fram i Katkuhaud (”Pestgraven”) ur ett mer självupplevt, traumatiskt perspektiv; barnet vars föräldrar drog till skogs men lämnade det hos mostern som angav dem. Genom pregnanta minnesscener och arkivsökande lappas här på ett modernistiskt och suggestivt sätt historien ihop.

Förutom den finska författaren Sofi Oksanen har det också inne i landet kommit en ny generation som utifrån efterforskning och andras berättelser försöker gå tillbaka och leva sig in i epoken. Flera av dessa använder sig av ett naivt perspektiv på historien.

”Pobeda” 1946 av filmaren och författaren Ilmar Taska (f.1953) handlar om en liten pojkes fascination av bilmärket Pobeda, som tillverkades i ett litet antal för partipampar och KGB-folk, och som utnyttjas av en man ur nämnda underrättelsetjänst till att få pojken att avslöja fadern som därefter förs bort. Den naiva barnblicken hålls fast, även sedan pojken sänts till barnhem i Ryssland för att läras upp till riktig kommunist. Romanen vidgar dock perspektivet till att omfatta KGB-mannen, den olyckliga modern och hennes operasångerska till syster, som drömmer om forna tider, samt systerns engelska beundrare som arbetar vid BBC, något som gör romanen flerskiktad.

I Kai Aarelaids ”Linnade põletamine” (Bränna städer) uppfattar en flicka de vuxnas liv antydningsvis, samtidigt som hon registrerar och erfar det sovjetestniska samhällets utveckling fram till våra dagar: fattiga skolkamrater som bor i källare, byteshandel, hemligheter, eller en rysk barndomsvän vars far är militär och så vidare. Boken ger ett autentiskt intryck av hur människor framlevde sina vardagliga liv i sovjettidens Estland, den känns självbiografisk, men kan omöjligen vara det (författaren är född 1972).

Den naiva blicken i berättandet finns även i Holger Kaints (f. 1957) ”Uinuv” maa (Slumrande land). En ung kvinna, helt ointresserad av politik, blir 1938 förälskad i en kommunistisk agitator och gifter sig med honom. Hon arbetar som spårvagnskonduktör och lagerbiträde i källaren till det tidigare presidentpalatset m.m. Mannen förlorar sin priviligierade ställning, utan att han börjar tvivla på kommunismen. Han ägnar sig fortfarande åt långa ideologiska utläggningar, som påminner om dem man kunde får höra också hos oss under en viss period. Kvinnan får tampas med vardagens alla problem som präglas av köer, stölder och fifflande. Vi får inblick i en period, så som man kan tänka sig att den framstod för de flesta som levde i den, men genom det naiva perspektivet på historien tillåts läsaren distansera sig och ställa frågor.

Estland är ett nära grannland, dit det numera går allt fler spa-resor och andra turistresor, och där man kan få uppleva de unika sångfestivalerna som hålls vart femte år, men vad det är för ett land som i år firar sin 100-årsdag är fortfarande höljt i historiska dimmor.

Man kan läsa historia, man kan studera de politiska turerna, men för att komma nära folket som levde under diktaturerna behövs böcker och filmer, man behöver ta del av dess egna berättelser; om ett folk som fick manövrera mellan vardagens blindskär och klamra sig fast i sitt språk och sin jord i de politiska stormkasten, om hur det i så många sekler kurat under främmande herrar, och ändå rakt i ryggen har kunnat ställa sig på egna fötter, läsande sina dikter och sjungande sina sånger.