• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Gunnar Ekelöf står bredvid, bortvänd men där

Essäer 2009-04-26 | Uppdaterad 2009-04-26

Foto: Scanpix

Gunnar Ekelöf

Fram träder den komplicerade, ambivalente, hudlöse Ekelöf, men också den självmedvetne, den av främmande gudar krönte sångaren spm ägde förmågan att av de trivialaste ting skapa en mäktig och bärkraftig poesi, skriver Christer Enander:

Med åren utvecklade han en särskilt sorts skygghet. Gunnar Ekelöf var i många avseende en hudlös människa, levde med nerverna blottade och de sociala skyddsmekanismerna satta ur bruk.

Han var självfallet ingen eremit, men många är de som berättat om hur han liksom försvann inåt, sjönk undan i en ickenärvaro, ofta mitt i ett samtal. De som umgicks med skalden vittnar om dessa tystnader som kunde vara länge, tio minuter, en kvart. Gunnar Ekelöf satt där i sin märkliga nattmössa – vars syfte var att dölja flinten han skämdes för – och teg, blicken bortvänd.

Lätt blasfemiskt undrar man i sitt stilla sinne om inte de där tystnaderna, de långa pauserna, kunde vara skaldens sätt att säga ifrån. Kanske tänkte han tyst för sig själv: Kan de inte gå nu? Kan jag inte få vara ifred?
I Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf (Ruin & Ekelöf-sällskapet) har de tre redaktörerna Magnus Halldin, Daniel Möller och Erland Törngren samlat skildringar av poeten, en del tryckta i memoarverk, andra i tidningar, somliga nyskrivna. Här finns drygt trettio bidrag av alltifrån Barbro Alving till fotografen Lüfti Özkök, Östen Sjöstrand och Göran Palm, Marika Lagercrantz och Daniel Hjorth.

Deras bilder av poeten är självfallet inte entydiga. Ekelöf var en sammansatt människa, komplicerad långt utöver det ordinära. Men många drag och likartade situationer kommer igen. Inte minst skyggheten, de långa tystnaderna, den egendomliga blandningen av stenhård skärskådan och skör osäkerhet. Han kunde vara reptilsnabbt elak i repliken, dödligt sårande med sikte på strupen, och snäll som ett barn framför julgranen. Allt beroende på humör, alkoholhalt och omgivningens beteende.
Det är något gäckande över Ekelöf, skriver Lars Forssell. När andra talar poesi talar han gärna om bilar och när andra talar om bilar talar han om poesi. Han får oss att känna oss lika tvivelaktiga som vi är.

Kanske är det en bidragande förklaring till att många av bidragen präglas av en viss ängslighet, en oro som tycks vara utslag av rädsla inför något man inte fullt ut kan förstå.
Han går inte att fånga. Han befinner sig liksom en bit utanför vardagen. Han står bredvid, bortvänd men ändå intensivt närvarande genom sin hyperkänsliga receptivitet.
Samtidigt skymmer Gunnar Ekelöfs storhet sikten, hans av omgivningen tilldelade upphöjdhet gör honom svårfixerad. Det märks tydligt i några av texterna, de blir besvärande devota, nästintill klibbigt inställsamma. Ändå är Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf en bok av stort intresse och ger sammantaget en förhållandevis tydlig föreställning om den sällsamme skaldens idiosynkrasier och hållning i skilda frågor.

Upphöjdheten, den närmst reservationslösa beundran som omger Ekelöf och hans diktning, innebär också en stor risk. Han skjuter undan nästan alla andra i vårt sekel, skrev Olof Lagercrantz om sin vän i boken Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Lagercrantz tillägger: Det är en farlig position och jag hoppas Gud skyddar honom från hämndaktioner och bakslag.

Det är viktigt att inte förlora sinnet för proportioner och perspektiv när man rör sig genom det ekelöfska landskapet. Det finns bara ett sätt att på allvar närma sig Gunnar Ekelöf och hans diktade världar. Det är öga mot öga, nervtråd för nervtråd – skälvande, själsligt avklädd och uppriktig i sökandet; törstande efter de svalkande ord som skänker lindring och likgiltighet, lidelse och lust, som ger styrka och mod att uthärda livets lidande.

Som läsare måste man vara beredd att falla neråt, närma sig bottennivån, långt därnere där Gunnar Ekelöf så ofta placerar sig. Som det står i Färjesång: Fly den övre och yttre vägen: / Det som är boskap i andra är boskap också i dig. / Gå den undre och inre vägen: / Det som är botten i dig är botten också i andra. Hans blick riktar sig alltid uppåt. Och blicken är lika vass som dikterna är laddade av innebörder och gäckande betydelser. Det gäller att lyssna uppmärksamt, lyhört som en lomhörd.
Då tränger sig bilderna på med autenticitetens och det självupplevdas outhärdliga styrka. Landet, detta hatade och bistra mosterland med sina skinande diskbänkar och kvadratiska moduler, detta främmande land med sin antiseptiska anonymitet och kvävande ordningssinne, rumsterar runt i allas våra arma hjärnor. Det visste Ekelöf bättre än de flesta. Jag är en främling i detta land / men detta land är ingen främling i mig!

Hans fasor var verkliga. Samtidsångesten hade reell grund. Hans ständiga längtan bort, hans eviga planer på att flytta någon annanstans till något annat land eller ett nytt hus, var en väsentlig och bärande del av hans sätt att mentalt hantera en alltför påträngande och pockande verklighet och inrutad vardag.
Gunnar tog mig hastigt i hand och såg samtidigt åt ett annat håll, skriver skådespelerskan Inga Landgré som bodde granne med Ekelöfs i Sigtuna. Det här var första gången jag lade märke till hans sätt att hälsa. Ständigt återkommande under åren som följde. Att samtidigt ta i hand och vända bort blicken. Som om att både beröra och se i ögonen var för mycket…

Varifrån kommer denna styvnackade vilja att värja sig? Vad vill Ekelöf skydda sig emot? Att han var känslig, intill det hypersensibla, råder det ingen tvekan om. Det är även där som den eviga alkoholen kommer in i bilden. Den tjänstgjorde inte enbart som bedövning eller som medel att fördriva melankoli och leda. Spriten blev även ett skydd, ett sätt att gömma sig.

Hustrun Ingrid Ekelöf försökte alltid i smyg spä ut spriten, hällde te i whiskyn, vatten i vinet – allt för att Gunnar Ekelöf inte skulle bli alltför full. Hon förde en sorglig och hopplös vardagskamp mot hans svåra missbruk, ett förhållande som många av bidragen berör i förbigående. Nu vet jag mer om livet och alkoholens konsekvenser, skriver Marika Lagercrantz, och vet att Ingrid Ekelöf satt med oroliga vakande ögon mitt emot Gunnar. Termosen bredvid henne innehöll te som hon då och då i smyg blandade med whiskyn i Gunnars glas.

Då och då under kvällen, skriver Inga Landgré, sa Gunnar något sådant som Här sitter jag, en försupen gammal poet eller Jag är en dålig människa. Men han var aldrig sentimental. Det lät äkta. Ibland när jag betraktade hans rödlätta ansikte, tunna gula hår och stora blå ögon greps jag åter av ödsligheten, ensamheten omkring honom.
Gunnar Ekelöfs världar är långt ifrån enbart fyllda med elände, lidande och dödens mäktiga och lockande gudinnor. Snarare är det så att en av de få saker som Ekelöf verkligen förkunnar – annars allergisk mot predikotonen – är att det gäller att ta spjärn mot bristen, att använda bottenkänningarna till avstamp, för att sträva mot ljuset. När bristen – ett ständigt återkommande tema i dikterna – är fixerad finns tid för uppsluppenhet, glädje och dråpliga dårskaper. Då går den gistna dörren ut till glädjen, den ömtåliga lyckan, äntligen att öppna. Gunnar Ekelöf älskade upptåget, skämtsamheterna, såväl snälla som elaka riposter och verbala pisksnärtar.

Det finns en skrämmande scen, en omskakande dance macabre, som Olof Lagercrantz återger i sin minnesbok. Det är en middagsbjudning. Gästerna är artiga, verserade och säkert bildade på gammaldags vis. Ekelöf sitter tyst, aningen surmulen och vattnar målmedvetet sin svårsläckta törst. Mitt under måltiden reste sig Gunnar, gick runt bordet och viskade ett ord i örat på varje gäst. Tårar sprang fram var han kom. Det var ett slags svart trolleri.
Det är Ekelöfs ena ansikte, den groteske och gallsprängde getabockens. Hans andra anlete är milt, vänligt, barnsligt glädjefullt. Två sidor, två motstridiga temperament kämpande om herraväldet, sida vid sida, lika nödvändiga, lika självklara. Men få tycks idag komma ihåg att Gunnar Ekelöf på sitt eget underfundiga och underjordiska sätt är en ovanligt rolig författare. Hans humor blänker till i det djupaste mörker. På samma sätt som demonerna dansar sin mardrömsdans även de soligaste av dagar.

Det gäller att minnas skrattet, hans ödsliga, nästan skräckinjagande skratt. Det hostar och snörvlar, det rasslar. Det kunde vara flabbigt, det kunde vara snyftande, det kunde vara alldagligt, det kom ibland oväntat, skriver författaren Peter Mosskin om sin morbror Gunnar. Det fanns i hans skratt en gråt.
Många berättar om Gunnar Ekelöfs förhållande till tingen. Om hans kärleksfulla omvårdnad om vardagsföremålen, de täljda barkbåtarna, valet av porslin, vackra glas att dricka ur, de särskilt utvalda tavlorna. Han laddar föremålen med kraft, med en magi, som förmår förvandla dem, ge dem en annan och ickevardaglig innebörd. Samma mönster går, som bekant, igen i Ekelöfs poesi.

Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf är en skrift om människan Ekelöf, inte poeten. Och där lyckas antologin över förväntan. Fram träder den komplicerade, ambivalente, hudlöse Ekelöf, men också den självmedvetne, den av främmande gudar krönte sångaren som ägde förmågan att av de trivialaste ting skapa en mäktig och bärkraftig poesi. Han var en av de smorde och han var fullt ut medveten om det. Utvald men ändå outsider, en kluven position som gav honom stort utrymme där han fritt kunde röra sig, allt efter behov och humörstämning.

Men Gunnar Ekelöf var också, som framgått, en människa som kunde vara riktigt elak, dräpande i repliken. Han såg med skrämmande exakthet andras svagheter och tillkortakommanden och kunde, vid vissa tillfällen, utnyttja dessa insikter. Lars Forssell fångar det elegant: Jag vill inte alls dölja att han som person ibland ingav mig en rädsla som jag aldrig riktigt har kunnat förklara, kanske i släkt med vad jag en gång i lumpen kände intill en odesarmerad spränggranat som klickat vid nedslaget. Det fanns inom honom en egendomlig, riskfylld balans mellan destruktion och skapande, kärlek och kallt förakt, en balans som hela tiden hotade att gå överstyr och som kom atmosfären kring hans person att vibrera av spänning och fara.

Crister Enander
enander@kajen.com

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: