tisdag 09 februari 2010
tisdag 09 februari 2010
Essäer 2008-10-26 | Uppdaterad 2008-10-24
Graffitin präglar numera stadsbilden. Men är graffiti verkligen skadegörelse? En inkörsport till kriminalitet? Eller är det bara den offentliga kontrollen som ser sig hotad? Magnus Ljunge har granskat fenomenet graffiti och konstaterar att det är så mycket mer än bara bilder på en vägg.
Det senaste decenniet har inneburit ett allt större intresse för de visuella uttryck som samsas under epitetet graffiti. Konstvetare och kulturgeografer har diskuterat fenomenet som ett av få fria uttryck i det offentliga rummet, en process där urbana miljöer omformas och ges ny mening. Sociologer och kriminologer har koncentrerat sig på utförarna och den subkultur där graffitin ingår som en av flera identitetsmarkörer.
Sedan har vi givetvis det pragmatiska perspektivet, främst företrätt av myndigheter på lokal och nationell nivå samt näringsidkare och fastighetsägare. Här är hållningen glasklar; att otillåtet spraya, rista eller måla på byggnader eller andra objekt är oacceptabelt och olagligt.
De olika perspektiven uttrycks genom terminologin som beskriver fenomenet, akademiker talar om graffiti eller gatukonst medan pragmatikerna kallar det klotter och skadegörelse. Kärt barn har många namn heter det visst.
Hur vi än väljer att förhålla oss till fenomenet (som jag fortsättningsvis refererar till som graffiti, trots termens begränsningar) så kan nog en sak fastslås; graffitin är i alla sina former närvarande i det offentliga rummet och präglar den urbana miljö vi bebor.
Detta faktum gör att vi påverkas av den, vissa provoceras av estetiken andra ser det som kriminell verksamhet medan några intellektualiserar och resonerar runt uttryckets konstnärliga och sociala dimensioner. Man skulle kunna tala om graffitin som en affekt*, vars innebörd varierar utifrån identitet, sociala strukturer och normativa värderingar. Jag menar att denna affekt är en central faktor för hur graffiti kan förstås.
Om vi börjar med den offentliga hållningen, utgångspunkten att graffiti är en kriminell handling som skall bekämpas, så kan vi först konstatera att detta perspektiv ter sig tämligen likartat vare sig det uttrycks på lokal eller nationell nivå. Brottsförebyggande Rådets hållning, där graffitin delas upp i ett konstnärligt uttryck på anvisade platser (graffiti) och en illegal verksamhet som förstör egendom (klotter), ligger ofta till grund för tillämpningar av policys ute i kommunerna.
Borås utgör inget undantag. I början av 2000-talet bildades en aktionsgrupp mot klotter bestående av ett nätverk med representanter från polisen, Borås Stad och olika näringsidkare. Policyn som arbetats fram innebär i kortet att graffiti på allmänna platser skall polisanmälas, dokumenteras och saneras. Klottrarna skall stoppas på ett tidigt stadium, bland annat genom koncentrerade insatser på skolorna.
Ovanstående kan betraktas som den rådande ordningen, en stark strävan i samhället som utgår ifrån ekonomiska och sociala maktsfärer. Men vilka värdegrunder ligger egentligen bakom denna hållning och hur kan graffitin betraktad som affekt kopplas till detta?
Låt oss analysera de argument som anförs för att motivera den rådande hållningen. 2005 publicerade BRÅ rapporten Klotterförebyggande åtgärder: en idéskrift om att tänka parallellt. Här resoneras det kring några av de argument som ofta anförs som centrala i kampen mot graffitin; de höga kostnaderna förknippade med sanering samt klotter som en inkörsport till annan kriminalitet. Båda dessa huvudargument är intressanta i ett vidare perspektiv.
Argument av ekonomisk natur, det vill säga de kostnader som är förknippade med sanering, utgår ifrån förutsättningen att graffiti är skadegörelse som måste ”repareras”.
Om vi då för ett ögonblick låtsas vara 5 år och ställer den till synes dumma frågan ”Varför då?” så härleds argumentationen till en uppfattning att stadens innevånare upplever nerklottrade miljöer som fula och otrygga.
Det finns ett stort problem med detta antagande; så vitt jag vet finns inga omfattande undersökningar om hur den stora variation av graffitimiljöer i stadsmiljöer upplevs av olika befolkningssegment.
BRÅ hänvisar till två undersökningar utförda 1975 och 1990 i USA, en social och geografisk kontext helt skild från situationen i dagens Sverige. Dessutom har mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, attityder i samhället är i ständig förändring.
Det finns alltså inget belägg för att alla graffitimiljöer upplevs som fula och otrygga av stadens innevånare. Att se graffitin som skadegörelse är också problematiskt eftersom en vägg knappast kan sägas gå sönder på grund av att färg appliceras på den, då är det värre med saneringen som ofta utförs med högtryckstvätt vilket sliter väldiga i längden. Kvar blir då det luddiga estetiska förhållningssättet att klotter är fult, vilket hur man än vänder och vrider på det ligger i betraktarens ögon. Jag skulle vilja återkomma till detta senare.
Argument två då? Klottret som inkörsport till annan, grövre kriminalitet? BRÅ:s rapport konstaterar att andelen kriminellt belastade bland graffitiutövare är större än hos ungdomar generellt. I nästa andetag refererar myndigheten till David Shannons avhandling Swedish graffiti. Shannon visar att det inte finns några belägg för att graffitin skulle skapa andra former av brottslighet, men att det däremot finns individer med en problematisk social situation som också utför graffiti.
Det finns heller inga undersökningar som stöder tesen att områden med mycket graffiti skulle vara mer kriminellt belastade än andra, tvärtom är de mest brottsbelastade områdena i städerna oftast citykärnan och där pågår vanligen intensiva sanerings- och förebyggande åtgärder mot graffiti. Kanske kan det ovan anförda kan ses som ett tecken på att argumentationen angående den rådande ordningen är aningen motsägelsefull?
Vilka värdegrunder vilar då den officiella hållning på? Ja, här kompliceras bilden men i grund och botten rör graffitins vara eller icke vara frågor om kontroll av och tillgång till det offentliga rummet. Cecilia Andersson diskuterar detta i avhandlingen Rådjur och raketer. Det offentliga rummet har i hög utsträckning kommersialiserats. Reklamens budskap haglar över oss på stadens platser och sedd som affekt kan detta estetiska fenomen väcka liknande känslor som graffitin.
Men reklam och kommersialism är en del av den rådande ordningen och har därigenom en självklar plats i offentligheten. Demokratiskt initierad utformning av stadens rum innefattar allt från stadsplanering till placering av offentlig konst, en i allra högsta grad kontrollerad process grundlagd i en maktutövning baserad på vår representativa demokrati.
Med andra ord så är utformningen och estetiken i den urbana miljön en synnerligen kontrollerad historia där det finns få möjligheter för individen att uttrycka sig.
Graffitin är ett undantag. Nästan det enda undantaget på icke kontrollerad utformning av stadens miljö.
Och här kommer vi kanske till pudelns kärna om vi betraktar graffitin som en affekt; vårt förhållanden till den baseras på grundläggande normer kopplade till oss som del av ett västerländska samhälle med kulturspecifika maktstrukturer av kommersiell, social och ideologisk natur. Graffitin utmanar dessa.
Den är farlig genom att vara en okontrollerbar motrörelse, ett uttryck för en subkultur och utan vare sig ekonomiska eller allmänt accepterade estetiska värden.
För vid sidan av frågan om skadegörelse så faller våra åsikter om graffitin tillbaka på inlärda och kulturellt betingade estiska ideal.
Detta märks särskilt väl om man beaktar hur olika former av graffiti har olika affekt på betraktaren. Graffitin har med tiden utvecklats till en rad olika uttryck, bland annat började vissa konstnärer använda sig av schabloner som möjliggjorde variation av motiv och stil. Banksy torde vara den mest kände utövaren vars alster idag betingar stora belopp på konstgallerier världen över.
Delar av graffitin har sedermera alltmer kommit att utforska tanken om det fria uttrycket genom diverse olika tekniker.
Det finns exempel på textil graffiti, virkad graffiti, konstnärer som byter ut gatstenar mot trädplantor och så vidare.
Dessa uttryck tangerar i många fall mer traditionella estetiska värden och kan uppskattas av allmänheten i betydligt större utsträckning än till exempelvis tags (stiliserade signaturer), vars estetik faller långt från gängse uppfattningar om skönhet.
Här vacklar plötsligt offentlighetens argumentation mot graffitin, eftersom stora delar av allmänheten upplever en positiv affekt i mötet med dessa former. Och då står vi där igen; i grund och botten handlar det om estetik och en maktdiskurs där kontrollen av det offentliga rummet är kopplad till ett värdesystem av kapitalistisk natur, oavsett om detta värde ligger i vunna marknadsandelar genom reklam eller ett ökat kulturkapital genererat av en skulptur av, låt oss säga, Jim Dine.
Att denna ordning ser fenomen som graffiti som ett hot eller ett störande element i tillvaron är helt naturligt. Graffitin utmanar på ett grundläggande plan våra socialt och kulturellt betingade värdesystem angående estetik, offentlighet och ägande.
Och här har vi nog poängen; graffitin är ett motstånd. Den lever på devisen att allt tillhör alla, och skulle ordningen ändras så faller hela basen för dess existens och uttrycket blir meningslöst.
Det är därför kompromisser såsom anvisade platser för graffiti är poänglösa, graffitins natur är en tanke och en handling som skapar en affekt, den kan aldrig reduceras till enbart bilder på en vägg.
Magnus Ljunge
Projektledare, Borås Museum
Fotnot: Begreppet affekt kan definieras som en upplevelse av positiv eller negativ karaktär kopplad till ett specifik stimuli.
Referenser:
Andersson, C. 2006. RÅDJUR OCH RAKETER: gatukonst som estetisk produktion och kreativ praktik i det offentliga rummet. Stockholm
BRÅ. 2005. Idéskrift nr 15. KLOTTERFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER: En idéskrift om att tänka parallellt. Stockholm
Shannon, D. 2003. SWEDISH GRAFFITI: a criminological perspective. Stockholm
Mycket bra skrivet!
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
