• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Flickorna och tabun

Essäer 2008-07-04

Alla har vi fördomar. Det enda positiva med dem är att de går att förändra. Det var snarare inhemska traditioner än utlänningars fördomar Rajaa Alsanea tänkte på och ville komma åt när hon skrev sin roman Flickorna från Riyadh (Girls of Riyadh/Banát-al-Riyadh). Det var först senare hon insåg att den faktiskt kunde nå en stor läsarskara utanför arabvärlden.

Översatt litteratur skriven av kvinnor från Saudiarabien torde höra till ovanligheterna. Det är en av anledningarna till att Flickorna från Riyadh väckt sådan uppmärksamhet. En annan är att den handlar om unga, rika flickor i jakt på kärleken, som i deras situation nödgas sammanfalla med äktenskapet. Med andra ord, boken tillhör genren chicklit som ses som lättviktig underhållningslitteratur. Något de flesta av oss i väst kanske inte ens trodde förekom i arabvärlden. Alsanea förenar något så modernt som en bloggroman med något så ålderdomligt som tvångsgifte i ett ofritt samhälle där förbjudna och halvförbjudna förhållanden inte upprätthålls genom möten, utan via internet, sms och mobiltelefonsamtal. Hightech möter medeltid.

Flickorna från Riyadh är episodiskt skriven i form av fiktiva veckobrev till en epostlista på internet. Den namnlösa berättaren beskriver livet för fyra nära sunnimuslimska väninnor. Tre sviks brutalt av sina pojkvänner, även de underkastade föräldrars krav och traditioner. Endast en lyckas få både kärlek och karriär. Att det är just hon som efter bröllopet börjar bära slöja känns vagt oroande. En slags en sedelärande omvänd motsvarighet till skräckfilmerna där det alltid är tjejen som haft sex som dör först.

Romanen är inte så explicit som man luras att tro när man hör ryktena. Utländska läsare blir ofta överraskade över hur kysk berättelsen är – och glömmer att visst, det är chicklit, men framför allt saudisk chicklit.

När svenska manliga författare väljer en kvinna som huvudperson ses det gärna som modigt och annorlunda. I arabvärlden är det vanligt förekommande. För att illustrera bristerna i samhället använder sig både manliga och kvinnliga författare ofta av kvinnan – den som på många sätt står längst ner på den sociala och samhälleliga stegen – och ett kvinnligt perspektiv där hon antingen kämpar mot traditionen eller är ett offer för den.

Det börjar redan med den bok som brukar kallas den första arabiska romanen, Zaynab av Muhammad Husayn Haykal. Zaynab gavs ut 1913, av pseudonymen En egyptisk jordbrukare, men fick ingen större uppmärksamhet förrän den ånyo gavs ut 1929. Bondflickan Zaynab hindras liksom den andra huvudpersonen, studenten Hamid, att gifta sig med den hon älskar. Den svenska arabisten och översättaren Marina Stagh menade i sin bok Modern arabisk prosa att romanen var ett radikalt ställningstagande i debatten om kvinnans ställning, i sin kritik av arrangerade äktenskap och ålderdomliga konventioner.

Strävan efter frihet är enligt egen utsago i intervjuer vad som driver även Alsanea.

Precis som i västerländsk kulturkanon lyser dock kvinnliga författare med sin frånvaro i arabisk litteraturkanon. Bland det sextiotal verk modern arabisk litteratur som, enligt Tetz Rooke, översättare av Flickorna i Riyadh, finns på svenska tycks kvinnor (liksom egyptier) vara överrepresenterade.

Marina Stagh jämför Zaynab från 1913 med Sydvinden skriven av Abdel Hamid Benhaddouqa 1971 och blir chockerad över att nästan alla komponenter återkommer. Ett steg framåt är att det nu är hjältinnan som vägrar tvångsgifte och flyttar till staden för att studera. Även alla flickorna från Riyadh studerar på universitet (en hoppar av) och siktar på karriär – men hotas av tvångsgifte eller i bästa fall konvenansgifte. De tre romanerna kan illustrera att utvecklingen långsamt – med västerländska ögon sett – går åt rätt håll, men även hur olika de arabiska länderna är.

Arabiska talas enligt Nationalencyklopedin av drygt 284 miljoner människor. Det är officiellt språk i ett tjugotal länder, men samtidigt ett splittrat språk, med många dialekter där talarna inte förstår varandra och stor analfabetism. Det låter kanske inte mycket att Alsaneas roman har sålt över 200?000 exemplar i arabvärlden, men det är anmärkningsvärt.

Egypten är många gånger det mest progressiva arablandet. Saudiarabien ligger ganska långt bak. Som den första saudiska romanen räknas The twins av Abd al-Quddous al-Ansari, publicerad i Damaskus 1930, och en didaktisk roman snarare än nöjesläsning. Den första artistiska romanen är The prince of sacrifice av Hamid Damanhouri 1959. Huvuddilemmat rör en universitetsutbildad man som måste välja mellan att gifta sig med den outbildade kusin han är förlovad med, eller med en utbildad flicka han blivit kär i. Kärleken och dess svårigheter är ett återkommande tema även i Saudiarabien.

I den två år gamla saudiska antologin Beyond the dunes räknar jag till cirka ett halvdussin poeter, ett tiotal novellister och en romanförfattare som är kvinnor. Som författare, till och med som ung författarinna, är alltså inte Alsanea helt unik. Laila al-Juhani (född 1969) berättar i Wasted paradise (ibland kallad Barren eller Arid paradise, publicerad 1998) om Saba som blir gravid med sin älskare – som överger henne och gifter sig med hennes om detta ovetande väninna. Saba försöker göra abort och avlider.

Flickorna från Riyadh är kanske frispråkig vad gäller saudiska mått, men vad gäller beskrivningar av kroppen, sexskildringar och ordval i samband med dessa ligger den långt efter andra arabiska böcker.

I en av få ”sexscener” beskrivs hur Gamra ”slöt ögonen i väntan på det som hon föreställde sig skulle ske. Men då överraskade han henne med att göra något otänkbart i hennes fantasi!”. Det kan jämföras med frispråkigheten i egyptiska Nawal El Sadaawis allegoriska Imamens fall (”Gamle kompis, minns du tjejen vi knullade tillsammans?”) eller Hanan al-Shayks återigen alltför aktuella Beirut blues, en brevroman om det libanesiska inbördeskriget.

Inom ett område, ekonomi, har Alsaneas flickor det bättre än sina västerländska motsvarigheter inom chicklit. De studerar på universitet och tillhör Saudiarabiens så kallade sammetsskikt, den rika överklassen med dyra vanor, designerkläder, tjänstefolk och lägenheter i utländska storstäder. Konsumtionskritiken som synts i ett par svenska nyutkomna chick lit-böcker – som Sisela Lindbloms De skamlösa och Mara Lees Ladies – är inget Alsanea, eller åtminstone hennes berättare, alls har tänkt på. Hennes fyra flickor har gott om pengar och lever ett lyxliv som de tar för ett självklart privilegium.

Rajaa Alsanea är född i Kuwait, yngst av fem barn i en rik familj, uppväxt i Riyadh. Nu är hon 27 år och slutför sin utbildning till tandläkare i Chicago i USA. Att skriva Flickorna från Riyadh tog henne drygt fem år. Romanen trycktes och gavs 2005 ut i Libanon, där den inte censurerades. I Saudiarabien bannlystes den direkt. Ett insmugglat exemplar kunde kosta 3500 kronor. Författarinnan mottog såväl dödshot som tusentals uppmuntrande mail.

Blott två år senare kom romanen ut på engelska. Alsanea medverkade själv vid översättningen, där det lagts till ”vissa förklaringar som förhoppningsvis kan hjälpa den västerländske läsaren att bättre förstå andemeningen med texten, som den ursprungligen var tänkt på arabiska”. Samma år kom den svenska översättningen (nyss utkommen även i pocket), direkt från arabiskan och inte på samma sätt bearbetad. Alsanea blandar flera dialekter och stilnivåer inom det arabiska språket – vilket många purister ogillar – och noterbart är att språket i de engelska och svenska versionerna inte är särskilt lika.

Romanen är nu också släppt ocensurerad i Saudiarabien med ett hyllande förord av den saudiska författaren och arbetsministern Ghazi al Gosaibi. Författarinnan förekom reaktionerna efter utgivningen med att inleda varje kapitel/veckobrev med kommentarer till de påhittade mail berättaren får: ”Du är bara hatisk och försöker att vanställa bilden av kvinnan i det saudiska samhället.”

Boken har även banat väg för en litterär explosion i Saudiarabien. Ett år efter utgivningen hade antalet publicerade böcker fördubblats och andelen kvinnliga författare stigit stort. En bok, Al-Akharun av pseudonymen Siba al-Harz beskriver lesbisk kärlek bland shiiter. Till och med bland frispråkig västerländsk chicklit är lesbiska förhållanden ovanligt, i alla fall som huvudrelation.

Alsanea själv hamnade på plats 77 på Arabian Business lista över de 100 mäktigaste araberna. Hon har motvilligt fått finna sig i att bli taleskvinna för saudiska kvinnor, och skriver i noten till den engelska översättningen att hon ser det som sin plikt att röja en annan sida av livet i Saudiarabien för västvärlden. Den som inte handlar om schejker, harem, abaya och terrorism. Men hon visste att ”…det skulle vara svårt, ja, kanske omöjligt, att förändra denna kliché”.

Författaren Edwar al-Kharrat har sagt att det finns tre tabun i arabisk litteratur: sex, religion och politik. Ändå är det de ämnena som många av de översatta romanerna berör. Flickorna från Riyadh följer samma spår.

”Allt som jag säger är välbekant för varenda flicka i mitt samhälle och min omgivning” påstår Alsanea. I Saudiarabien passar det sig ändå inte att säga det högt. Det anses inte fint att framhäva sig själv som annorlunda i landets traditionella samhälle. Alsanea tycks medveten om att hennes läsare i olika kulturer kommer att läsa boken på olika sätt. Efter att ha tittat på de bemötanden Flickorna från Riyadh fått i svensk press är jag dock mer tveksam till om läsarna själva alltid inser det.

En av de vanligaste beskrivningarna är kalla romanen en arabisk Sex and the city (Candace Bushnells bok slog igenom som teveserie 1998 och gör nu succé på bio), men jämförelsen är förhållandevis långsökt. Och vad i all världen innebär det? Bokförlaget Norstedts presentation lär ligga bakom denna trend, trots att de på sin hemsida citerar Alsanea som sagt att det är ett missförstånd. Hon skriver inte om sex utan snarare om förälskelser – vilket även det är förbjudet att tala om i Saudiarabien.

Uppseendeväckande är också faktaslarvet. Flera skribenter har uppenbara svårigheter att hålla isär fiktion och fakta, några påstår felaktigt att boken först utkommit som bloggroman.

Symptomatiskt är att romanen läses som en antropologisk eller kulturell rapport snarare än som litteratur. Den är mest intressant för sina ”bakom slöjan-avslöjanden ” (Dagens Nyheter). ”Vad har tjejerna under slöjan? (jeans och t-skjorta). Vad vill de? (bli gifta).” (Expressen). Att romanen för en västerlänning är viktigare för sitt innehåll än för de rent litterära kvalitéerna är svårt att komma undan. Men vad låter läsarna boken och personerna däri stå för? Recensenternas slarv och lätt raljerande ton riskerar i förlängningen att befästa ”vi och dom”-tänkandet, trots Alsaneas (och deras egna?) ansatser till motsatsen.

Tyvärr visar detta att böcker som Flickorna i Riyadh behövs, för att luckra upp det segregerade saudiska samhället men lika mycket för att utrota exotismen som fortfarande omger det.

Bella Stenberg
frilansjournalist

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: