Kultur

Essä: Vi lever i främlingars sällskap

essä Artikeln publicerades
Clarkesdale, Mississippi.
Clarkesdale, Mississippi.

Nästan alla människor på jorden är okända för oss. Vi rör oss bland främlingar varje dag, och ibland uppstår minnesvärda möten. Kulturskribenten Tomas Polvall läser Malcolm Gladwells: ”Att prata med främlingar” och funderar över sina egna många resor.

I stora städer är (nästan) alla främlingar för varandra. Vi vet. Huvudpersonen i Rainer Maria Rilkes roman ”Malte Laurids Brigge” visste inte, när han anlände till Paris vid 1800-talets slut. Han hade rest från en by på landet där alla känt och hälsat på varandra. I Paris var det inte möjligt. Han förstod, men blev förvirrad av alla främmande människor.

Antalet främlingar kan vara chockerande många. Alla som i rusningstrafik åkt tunnelbana i Mexiko City, Tokyo, New York eller andra storstäder har upplevt det. Helt annorlunda är att möta okända personer på ödsliga platser. Det vet alla som gått på glest befolkade vandringsleder. Har man inte mött människor på länge hälsar man och kanske växlar några ord.

Mitt liv har varit resor till främmande länder. Ofta har jag rest ensam. Det underlättar kontakten med främlingar. Med åren har det blivit lättare. En äldre man på 173 centimeter och 66 kilo är inget att bli rädd för. Rädslan är viktig. Den hjälper oss att undvika faror och vara uppmärksamma på vilka situationer som kan vara farliga. Jag tvingades lära det tidigt.

Tjugo år gammal liftade jag runt några månader i Europa. I skymningen nära Avignon i södra Frankrike fick jag lift med tre nordafrikaner i en gammal Chevrolet. Kände direkt att fara var på färde. Försökte intala mig själv att det inte var så farligt. Lyckades inte. Tre på natten svängde männen av från landsvägen in på en grusväg. Efter några kilometer blev det stopp mitt i en skog. Ost, bröd och vin. Efter måltiden klädde de två männen i baksätet av varandra och började älska. Chauffören ville att vi skulle göra likadant. Det ville inte jag. Under evighetslånga minuter kämpade jag för att hålla bort hans hand från ett ställe där jag absolut inte ville ha den. I takt med att upphetsningen steg i baksätet blev chauffören allt aggressivare. Jag fruktade för mitt liv. En enda tanke snurrade runt: jag dör hellre. När männen där bak var klara skämtade de om chaufförens misslyckande. Plötsligt asgarvade han och hans närmande avslutades. En timme senare blev jag avslängd i en liten by.

Efter en sådan upplevelse hade det kanske varit begripligt om jag aldrig mer liftat, men så blev det inte. Under de kommande åren liftade jag åter genom Europa och USA. Inga fler farliga främlingar. Tvärtom. Mina upplevelser av fantastiska möten med främmande människor är oändligt många. Jag hade aldrig lyckats skriva en bok om Kalifornien utan hundratals underbara möten med främlingar. Finns många fördelar med att träffa människor vi inte känner. Om vi förstår att vi aldrig kommer att träffas kan vi tala om sådant vi inte talar med vänner om.

I Crescent City i norra Kalifornien träffade jag Frank. Han berättade om sitt trassliga liv.

Jag har främst rest som reporter. Möten med främmande människor har varit avgörande för att mina reportage ska bli levande. Jag har krasst uttryckt tjänat pengar på sådana möten. Ofta har det varit fint även för dem jag träffat. Minnesvärda möten fyller flera lådor med anteckningsböcker, ofta klarar sig minnet utan stöd av anteckningar.

I Crescent City i norra Kalifornien träffade jag Frank. Han berättade om sitt trassliga liv. Jag lyssnade och antecknade. Timme efter timme. Till slut fick jag kramp i handen. Frank ville berätta mer. Dagen efter sågs vi igen. Han talade om sina problem med sin sambos barn. De var stökiga. Han ville uppfostra dem. De hatade hans uppfostran. Sambon hotade att lämna honom om han inte slutade. Gör det då, sade jag. De är fullständigt hopplösa, svarade han. Tror du de blir mindre hopplösa om din sambo lämnar dig och barnen lever ensamma med henne? Nä! Då borde du fatta vad du ska göra! Ja, men det är inte lätt! Med alla trassligheter du varit med om borde du väl ha lärt att livet inte är lätt. Han tittade på mig. Vi skrattade. Sedan sade han vad jag tror flera människor jag mött har tänkt: ”känns som om jag väntat i många år på att någon som du ska komma förbi så att jag kan berätta om mitt liv.”

Hur vi möter andra handlar om tillit. Tror vi att de flesta människor vill varandra väl kan vi mötas med tolerans och öppet sinne. Så måste det vara. Människors tillit ett bra sätt att förstå har väl eller illa samhällen fungerar. Att färdas genom livet med misstro är ödeläggande. Därför måste vi tycka om främlingar. Tänkte att jag skulle få stöd för den uppfattningen i Malcolm Gladwells ”Att prata med främlingar.” Det blev inte som jag tänkt. Borde förstått det av undertiteln: ”Vad vi borde känna till om de människor vi inte känner.”

Nä, jag blev inte besviken på boken. Jag har tidigare läst allt Gladwell skrivit och även den här boken är lysande, men de främlingar han skriver om handlar främst om hur kända personer lurar, bedrar och ställer till gigantiska problem. Ett historiskt exempel Gladwell skriver om är mötet i München 1938 mellan Hitler och den brittiske premiärministern Neville Chamberlain. Den ene ville fred, den andre krig. Kunde de lita på varandra? Chamberlain hoppades det. Hans falska förhoppningar banade vägen för kriget. Hitlers förhoppningar var att dölja sina krigiska planer. Han lyckades.

När, hur och varför lyckas eller misslyckas vi med att bedöma andra människor? Vi är otroligt snabba med att värdera personer vi aldrig träffat. Vi önskevärderar gärna, hoppas på det bästa och att det värsta inte är sant som det var i fallet med Bernhard Madoff, den värsta av de överklassvindlare som orsakade finanskrisen 2009. Ingen fattade hur han tjänade pengar. Många misstänkte svindel, men Madoff var kopiöst (framgångs)rik och med en my(s)tisk utstrålning. De personer som kunde och borde ha avslöjat hans bedrägerier valde att tro det bästa.

Kapitlet om Madoff avslöjar att tillit inte bara handlar om människor utan även om platser. Wall Street är ingen bra plats när man ska lita på människor. Det var tydligt för mig när jag för trettio sedan när jag gjorde ett reportage där. Några finanskriser senare har hundratals böcker avslöjat vad som hänt på världens största brottsplats.

Det finns platser där man kan lita på varandra. En lärorik berättelse om det finns i Malcolm Gladwells bok ”Framgångsfaktorn.” Samhället Roseto i Pennsylvania skapades i slutet av 1800-talet av italienska invandrare. De bodde kvar där, generation efter generation. Samhället uppmärksammades för att där inte fanns någon alkoholism och brottslighet och att hjärtsjukdomar bara drabbade personer som fyllt sextiofem år. Gladwell läste forskarrapporter, talade med läkare och reste dit för att möta invånarna och finna orsakerna. Svaret var jämlikhet och ansvar. De förmögna skyltade inte med sina framgångar och de mindre framgångsrika fick hjälp att skyla sina misslyckanden. När människor lämnade sina hem stannade de hela tiden och samtalade med varandra när de möttes.

Vi var chockade. Där vi bott tidigare hade en kopp kaffe tagit tio minuter.

Det gick att leva som Malte Laurids Brigge gjort innan han reste till Paris. Det går att leva så i dag, inte bara i Roseto i Pennsylvania utan även i Bessinge i Skåne där jag bodde några år. Jag fick lära mig som Malte Laurids Brigge. Fast tvärtom. Kaffe? frågade min före detta hustru och jag en bonde som hjälpt oss med sådant vi inte klarade själva. Han tackade ja. En kopp till? Ja tack, och en till. Två timmar senare hade vi fikat färdigt. Vi var chockade. Där vi bott tidigare hade en kopp kaffe tagit tio minuter.

I Roseto och Bessinge känner människor varandra. De talar med och om varandra. De flesta av oss har valt att inte leva så. Vi bor i städer och reser till främmande länder och träffar främmande människor. Om vi övervinner vår blyghet går det att träffa och samtala med fler okända människor än vad vi vanligen förväntar. Under arbetet med min bok om Kalifornien bodde jag ofta i San Francisco. Det är en underbar stad, men att sitta på restaurang och äta ensam omgiven av människor som samtalar med varandra är ingen höjdare. Jag sökte en lösning på några restauranger jag gillade. När jag kom in granskade jag människorna, valde ett bord som såg lovande ut, gick fram och presenterade mig och frågade om jag fick göra dem sällskap. Nio gånger av tio blev det ja.

Malcolm Gladwells bok handlar inte bara om främlingar. Med utgångspunkt från Sylvia Plath finns flera kapitel om självmord. En slutsats från Golden Gate-bron i San Francisco är att det handlar om tillfälligheter. Sedan bron öppnades 1937 har mer än 1 500 människor tagit sina liv genom att hoppa från bron. Ingen annan plats har sett så många människor ta sina liv.

Alla lyckades inte. 515 personer hindrades från att hoppa. Vad hände sedan? Hoppade de från en annan bro? Tog de livet av sig på ett annat sätt? 25 av de 515 gjorde det. 490 levde alltså vidare. Vad gjorde myndigheterna? De byggde en säkrare cykelbana. För att förhindra att cyklister förolyckades. Hur ofta hade det hänt? Aldrig. Först i fjol kom stängsel och staket som förhindrar folk från att hoppa från bron.

Beteenden är kopplade till platser, men även i städer går det lätt att finna platser där vi kan möta och samtala med främlingar.

Fotnot: Malcolm Gladwells: ”Att prata med främlingar” är översatt av av Malin Haawind och ges ut av Mondial förlag.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.