Kultur

Essä: Jack Kerouac var mer katolik än beatnik

Kultur
Artikeln publicerades 22 oktober 2017.
Foto:
Jack Kerouac föddes 1922 och dog 1969. Bilden är från 1962.

I höst är det 60 år sedan beatklassikern ”På drift”, eller ”På väg” som den heter i nyutgåvan kom ut. Sedan dess har den varit en bibel för generationer av unga reseromantiker. Men Jack Kerouac själv kände sig obekväm i beatnikrollen. ”I am not a beatnik, I am a Catholic.” Så sa Jack Kerouac själv i New York Times i september 1969. Per-Axel Svensson tecknar ett porträtt av en författarikon.

essä

En bra roman har alltid en slående inledning. Exemplen på att det förhåller sig så är legio. Den goda boken avslöjar sig på bara några rader. Jack Kerouacs ”På väg” är inget undantag från denna enkla regel. Så här börjar den:

”Första gången jag träffade Dean var kort efter att min fru och jag hade separerat. Jag hade just hämtat mig efter en besvärlig sjukdom som jag inte tänker ta upp här, förutom att den hade en del att göra med den utdraget smärtsamma skilsmässan och min känsla av att allting var dött. Med Dean Moriarty inleddes den del av mitt liv som man kunde kalla mitt liv på väg.”

Natten mot den 5 september 1957 har Jack Kerouac och hans fästmö Joyce Johnson uppsökt ett nattöppet fik på Manhattan för att invänta morgonupplagan av New York Times. De visste att den fruktade kritikern Gilbert Millsteins recension skulle vara införd. Kerouac är för nervös för att själv läsa och sitter tyst bredvid fästmön som andäktigt tar sig igenom texten:

-Bra, va…...?

- Mm…...!

Joyce Johnson sammanfattar senare händelsen med att ”Jack gick till sängs relativt okänd och vaknade upp som en kändis.”

Drygt sex år efter att Kerouac första gången lämnat in sitt manus till förläggaren Robert Giroux med orden ”Här är den! Skriven av den Helige Ande! ” fick ”På väg” så äntligen möta offentligheten. Och även om alla inte recensenter tog emot den lika välvilligt som Millstein var succén ett faktum.

Den artistiska framgången kunde dock ifrågasättas, åtminstone enligt Kerouac.

1950-talets USA hade sett ungdomshjältar som Marlon Brando, James Dean och Elvis Presley ge röst åt en yngre generation. Nu väntade man, inte minst inom den rubriktörstande mediavärlden, på att litteraturen skulle framföda en rebell. Kanske Kerouac var mannen? Läst på ytan verkade ju hans roman som rena tonårs-Bibeln. Komplikationerna blev snart uppenbara. Kerouac är 35 år när ”På väg” kommer ut och hyser ingen som helst längtan efter att vare sig vara vägröjare för den yngre generationen eller ikläda sig rollen som frontman för någon litterär riktning. Han var, som de flesta betydande författare, en solitär och skrev av konstnärliga skäl.

Mötet med Neal Cassady, en notorisk biltjuv från Denver, i slutet av 1946 sår ett frö hos Kerouac om en medresenär in spe.
Foto:
Jack Kerouacs gamla skrivmaskin ställs ut i kulturhuset i hans födelsestad Lowell i Massachusetts.

Kerouac vill diskutera litteratur och språk och journalisterna – på spaning efter en lättsinnets ungdomsapostel – lägger ned pennan när denne, den livsbrusande prosans mästare berättar att han större delen av sin tid lever munktillvaro hemma hos mamma Gabrielle av det enkla skälet att han annars inte skulle få så mycket skrivet som är fallet.

Koncentration är förutsättningen för spontanitet, Denna sats är central för Jack Kerouac. Improvisation är den långa förberedelsens belöning. Men det som kom att bli hans stilideal, hans eget språk, den så kallade ”spontanprosan” tog det lång tid år att komma fram till. Att kunna skriva litteratur på det sätt som Charlie Parker spelar saxofon eller Jackson Pollock målar tavlor var det han egentligen föresatt sig och han förstår tidigt att hans debutroman ”The Town & The City” (1950) var alltför influerad av den litteräre idolen Thomas Wolfe. Ett beroende han insett redan innan romanen färdigskrivits, men inte vet hur han ska komma ur, och han svettas i det litteraturkritikern Harold Bloom kallat ”influensens ångest” för att avsluta den bok han måste få klar för pengarnas skull.

En central händelse under 1940-talets andra hälft hjälper Kerouac att på sikt kasta av sig konventionens bojor. Han umgås med planer på en resa över den amerikanska kontinenten och att skriva en pikareskroman, en ”vägbok”, om ett par män som ger sig iväg för att återupptäcka USA. Ett mer ursprungligt, proletärt USA som arbetarsonen Kerouac känner sig fjärmad ifrån efter några år i intellektuella kretsar i New York. Mötet med Neal Cassady, en notorisk biltjuv från Denver, i slutet av 1946 sår ett frö hos Kerouac om en medresenär in spe. När han dessutom får läsa några av Cassadys, ibland uppseendeväckande långa, brev, fulla av talspråkets alla möjligheter – utvikningar, snabba associationer och slangord som ”blow”, ”bang” och ”screw” – anar Kerouac intuitivt att han träffat någon han bör ta rygg på.

De båda gör så under 1940-talets sista år de resor som så utförligt beskrivs i ”På väg” – och därmed har Kerouac egentligen nått punctum saliens. Allt nödvändigt är på plats. Nu återstår att invänta ett bebådat ögonblick.

Det infinner sig måndagen den 2 april 1951.

Kerouac och hans andra hustru, Joan Haverty, har hittat en lägenhet på Manhattan efter att ha bott hos Kerouacs mamma Gabrielle i Queens under en period. När Joan ger sig iväg till jobbet den morgonen har Kerouac tejpat ihop fyra meter långa pappersark till en rulle som han matar in i skrivmaskinen och skriver i princip – hög på bensedrin och kaffe – non stop i tre veckor.

Den 22 april är manuset, 36 meter långt, klart. Detta rullmanus, ”the scroll”, är vad Kerouac har under armen när han uppsöker Robert Giroux på förlaget Harcort Brace några dagar senare.

Manuset visade sig vara en juridisk mardröm. Kerouacs totala öppenhet inkluderade bland annat att det myller av personer som förekom i romanen angavs med autentiska namn och de situationer – inte sällan av sexuell natur – de förekom i skulle, om misstycke uppstod, kunnat sätta mer än en advokat i arbete.

Som en av alla eftergifter får Kerouac hitta på fiktiva namn åt sina karaktärer, det är nu han själv blir Sal Paradise, Neal Cassady blir Dean Moriarty, Allen Ginsberg får heta Carlo Marx och så vidare. Meningsskiljaktigheterna mellan Kerouac och förlaget om romanens utformning leder så småningom till refus och det är först sex år senare och på ett annat förlag – Viking Press – ”På väg” äntligen kommer ut; omarbetad till middle of the road av en alltmer frustrerad Kerouac som gradvis tvingats reducera sin ”spontanprosa” till en torso, om ens det.

https://www.youtube.com/watch?v=53OJZb9w0BA

Jag tänker ibland Horace Engdahl och Jack Kerouac i samma tanke. Engdahls aforism ”Åtminstone mina fiender tror att jag är något” känns direktkopplad till Kerouacs: ”I am not a beatnik, I am a Catholic.”

Kerouac, missförstådd sedan genombrottet, är i slutet av 1960-talet innerligt trött på uppmärksamhet av fel orsaker. I en värld där han allt mer känner sig som en främling, finns bara en fixpunkt: den katolska tron han bär med sig alltsedan barndomen.

Att Kerouac skulle vara upphovsmannen till ”beat”, eller ”beat generation”, är egentligen tveksamt. John Clellon Holmes – Kerouacs kollega och vän – gav redan 1952 ut romanen ”Go!”. Den hade arbetsnamnet ”The Beat Generation” men förlaget ändrade det. När Kerouac efter succén med ”På väg” avtvingades förklaringar vad ”beat” egentligen stod för kände han sig oftast besvärad och förklarade att för honom var ”beat” i så fall synonymt med franskans ”beatitude” (ungefär ”välsignad” eller ”drabbad”) – det vill säga ett slags religiöst tillstånd. Och fanns det en ”beat generation”, ja, då var den för honom en grupp andliga sökare. Definitioner långt ifrån de gängse uppfattningarna.

Men Kerouac var patriot, inte subversiv, och kände livet igenom en stor tacksamhet mot det land som gett hans fransk-kanadensiska invandrarfamilj möjligheten att bosätta sig i Lowell, Massachusetts.

Att bli beskylld för att vara ”beatnik” spädde ytterligare på Kerouacs frustration. Uttrycket - myntat av en smart journalist - var en sammanställning av ”beat” och slutledet i ryska satellitnamnet Sputnik och skulle indikera att det fanns ett radikalpolitiskt, samhällsomstörtande drag inom rörelsen. Men Kerouac var patriot, inte subversiv, och kände livet igenom en stor tacksamhet mot det land som gett hans fransk-kanadensiska invandrarfamilj möjligheten att bosätta sig i Lowell, Massachusetts. Han ville minst av allt ha någon ikonstatus som vänsterradikal upprorsman. Tvärtom drev tidens antiamerikanska strömningar, med flaggbränningar och vurmandet för Fidel Castro honom allt längre in i en konservativ fålla.

Jack Kerouac dör på Saint Anthony’s Hospital i Saint Petersburg, Florida, den 21 oktober 1969, 47 år gammal. Dödsorsaken är massiva blödningar i maghålan orsakade av långvarigt, massivt alkoholintag.

De sista åren bor han och hans tredje hustru Stella omväxlande hos Kerouacs mamma i Saint Petersburg och i Lowell där även Stella vuxit upp. Kerouac har åldrats snabbt, blivit kraftigt överviktig och liknar allt mindre den man Salvador Dali en gång utsåg till planetens – vid sidan av Marlon Brando – vackraste man.

Efter drygt tjugo år av intensivt skapande sker mot slutet av 1960-talet en inbromsning och Kerouac – som vore det medvetet – reduceras till ett gnälligt barfyllo.

Det sista han skrev, artikeln ”Efter mig, syndafloden”, är införd i Los Angeles Times en knapp vecka efter hans bortgång. En briljant politisk text, levererad av en i grunden opolitisk författare. Ett persiflage där alla: hippiesar, politiker och litterära aficionados ges ett sista desperat hugg. Kerouac visar ända till slutet på full kontroll av språk och tanke, men över texten vilar samtidigt en förfärande slutgiltighet.

På gränsen till vansinne tycks Kerouac ha ställt sig frågan: Varför inte lika gärna ge upp?