Johan Sundeen: Essä: Birger Forell – 1900-talets viktigaste Boråsinvånare?

”Det var så med Birger Forell, att vad han än blev ställd i livet, gjorde han sin post till ett centrum där det skapades historia. Hans varma hjärta tillät honom inte att slå sig till ro, utan när en extraordinär uppgift var fullgjord, gick han utan stora ord och gester över till nästa.” Dessa ord fälldes av Harald von Koeingswald strax efter Forells död. Koeningswald skulle småningom skriva en omfattande biografi på tyska över Birger Forell (1893–1958). Forell var kyrkoherde i Borås Caroli församling 1942–1951, men vann sig ett namn framförallt genom internationella gärningar i frihetens, fredens och folkförsoningens namn. Det genomgående temat i hans liv var att sträcka ut handen till ett av krig och diktatur drabbat land.

Grunden till Forells ”exceptionella” gärningar lades under hans tid som student i Tyskland 1919–1920. Han mötte efter första världskriget en besegrad, hungrande, socialt och politiskt söndrad samt skuldbelagd nation. Under inverkan av nöden och oron tog den unge Birger det tyska folket till sitt hjärta. I dagboken tecknade han ned en mening av stor betydelse för att förstå hans livsgärning: ”Ett par ord […] rinner mig i hågen – fattad av Kristus.” Han tyckte sig ha mottagit ett kall från Gud, ett kall att stå sina tyska vänner bi.

1929 utnämndes Birger Forell till svensk legationspastor i Berlin. Det var en ungdomsdröm som gick i uppfyllelse, men runt hörnet väntade en på många sätt mardrömslik tillvaro. Forell öppnade under Hitlereran Svenska kyrkans egendom för ledningen av del av den evangeliska kyrkan i Tyskland som gjorde motstånd mot nazifieringen – den så kallade Bekännelsekyrkan. Han hjälpte människor som förföljdes till följd av sin tro, sin ideologi och/eller sin ras. Många hade honom att tacka för livet.

Birger Forell visade tidigt medvetenhet om att den nationalsocialistiska revolutionen syftade till att skapa en form av diktatur som sträckte sig väsentligen längre i sina maktanspråk än despotier i det förflutna. Denna nya samhällsform beskrev Forell med ordet totalstaten. Han klargjorde att dess härskarvilja omfattade ”individens hela tillvaro och väsen”. Den svenske pastorn i Berlin hade skarp blick för det fenomen som den amerikanska filosofen Hannah Arendt senare skulle dissekera i sina analyser av nationalsocialismen och kommunismen. Forell gav i Sverige röst åt de tyskar som ”med bävan” ställde sig frågan om det fanns något utrymme för kristendom och kyrka i en sådan samhällstyp. Den tyska kristenheten befann sig i ett nödtillstånd som saknade historiskt motstycke.

I det tidiga 1930-talets Sverige var kraftmätningen mellan den nationalsocialistiska maktapparaten och oppositionen mot rörelsens kyrkopolitik ett stort ämne. Försöken att ikläda kyrkorna nazistisk skrud sågs som ett av de främsta uttrycken för den revolutionära nyordningen i Tyskland. Med sin placering i skådeplatsens centrum blev Birger Forell en efterfrågad person. Man såg honom gärna som föredragshållare. Av journalister på hemmaplan såväl som bland utrikeskorrespondenter i Berlin uppvaktades han med förfrågningar om intervjuer och om att skriva artiklar.

Utifrån negativa erfarenheter av att förekomma i spalterna blev Forell successivt mera restriktiv med att ge sin syn på händelserna i Tredje riket. Sin viktigaste publicerade informationsinsats gjorde Forell därför under anonymitetens mantel. Med början 1934 skrev han kvartalsrapporter under rubriken ”Den tyska kyrkostriden” i tidskriften ”Kristen Gemenskap”. De många krönikorna av hans hand distribuerades brevledes till en rad kyrkoledare runt om i Europa. Forell såg det som sin plikt att medvetengöra omvärlden om vad som hände med kyrkorna i Tredje riket. Sviten av initierade rapporter i ”Kristen Gemenskap” uppmärksammades 1943 i Svenska Dagbladet av Karl-Gustaf Hildebrand. Utan att röja att krönikornas upphovsman var Birger Forell skrev Hildebrand om en ”sensationell […] journalistisk insats”, vilken i kraft av sin författares vidsträckta kunskaper torde sakna motstycke även internationellt

1942 lämnade Birger Forell den alltmer pressande tillvaron i krigets Berlin för att installeras som kyrkoherde i Borås Caroli. Den rofyllda tillvaron i Sverige varade inte längre än knappa ett och ett halvt år. Våren 1944 hörsammade Birger Forell en vädjan från utlandet och gick därmed, med tiden i Borås som mellanspel, ”från en extraordinär uppgift” till en annan. Det var biskop George Bell i Chichester i England som efterfrågade Forells tjänster. Den framsynte brittiske kyrkoledaren ville anförtro den andliga omsorgen om den växande skaran tyska krigsfångar i England till Forell.

Birger Forell ställde sig till förfogande som själavårdare för männen bakom taggtråden, en grupp som var i stort behov av att ha en terapeutisk, tröstande och inkännande person att vända sig till. Dagboken rymmer många hjärtskärande ögonblicksbilder och beskrivningar av grymma människoöden. Forell lade ned betydande möda på att anförskaffa böcker, instrument, teaterrekvisita samt sportartiklar till krigsfångarna för att bryta tristess, motverka apati och fylla fångenskapens dagar med uppbyggliga aktiviteter.

Arbetet bland de internerade tyskarna begränsade sig inte till att skänka tröst och tidsfördriv för stunden. Hos Birger Forell grodde tankar på vad som skulle hända med Tyskland efter det nederlag som Europa väntade på. Han drevs av ambitionen att återföra det tyska folket till den internationella gemenskapen. I denna framtidsbild hade krigsfångarna en bestämd plats. Runt om i England satt män internerade som skulle kunna få viktiga roller i återuppbyggnaden av Tyskland. Bakom taggtråden fanns med andra ord resurser för framtiden.

Under sina lägerbesök hade Forell mött många unga soldater med ofullständiga högre studier. Hos honom föddes därför idén om ett universitet för krigsfångar. Studenter och lärare identifierades genom förfrågningar runt om i England. Dessa kandidater fick därefter sin politiska lämplighet prövad av den brittiska krigsmyndigheten. Efter att ha fått klartecken kunde kullar av studenter påbörja en lärdomsresa med säregen inramning. Deras nya vistelseort var Norton Camp, ett fångläger som hade valts ut som hemvist för en teologisk fakultet och för en parallellt organiserad lärarutbildning. Flera av de studenter som fick förmånen att studera i Norton Camp blev småningom professorer i teologi.

Krigsfångearbetet blev en ingång för nya ”exceptionella” gärningar av Birger Forell under efterkrigstiden. I journalisten Arvid Fredborgs 1953 utgivna bok ”Det nya Tyskland” presenteras Forell som ”den kanske enda nu levande svensk, som skulle kunna skryta med att ha grundat en stad”. Formuleringen syftar på Forells avgörande betydelse för omvandlingen av ett ensligt beläget militärområde till en fullskalig industri- och hantverksstad. En stad byggd av och för flyktingar och hemvändande krigsfångar.

Tillskapandet av Espelkamp var till stor del ett resultat av Birger Forells handlingskraft och impulsiva personlighet. Ett signifikativt uttryck för detta är att Forell talar om planeringen av omgestaltningen av ammunitionslagren som en serie ”improvisationer”. När andra ville avvakta var han mån om att så snabbt som möjligt komma till skott. Av avgörande betydelse var vidare den svenske kyrkoherdens förmåga till visionärt tänkande. Han beskrev planerna för Espelkamp som sin jättefantasi. Försiktighet var för honom ingen dygd, inte heller alla gånger att hushålla med egna eller med andras mänskliga resurser.

Espelkamp syftade till att vända bostads-, arbets- och hopplöshet till hemhörighet, sysselsättning och framtidstro. Den framväxande staden beskrevs av pressen som ”en idésymbol” för ett nytt Tyskland. Med formuleringar som kan föra tanken till klosterliv karakteriserades den runt ammunitionsmagasinen byggda samhällsgemenskapen som ”bönens och arbetets stad”. Birger Forell såg i de återvändande krigsfångarna och i flyktingarna människor som var förmögna till eget ansvar och egen försörjning.

När Espelkamp 1958 firade tio år som stad var en av stadens främsta välgörare inte på plats. Birger Forells krafter hade satts ned betydligt. Decennier av en närmast ofattbart krävande gärning i tjänst hos Gud och hos medmänniskan hade börjat ta ut sin rätt. Inte sällan hade hans arbetsdagar varat från klockan åtta till strax före midnatt. Han tillbringande nästan lika många timmar bakom ratten, eller på tåg, färjor och flygplan som vid skrivbordet – ständigt på resande fot som han var.

Prästen Egon Åhman har sagt att Forells insatser för krigsfångarna och för tiotusentals utsatta människor i det av kriget förödda Tyskland representerar ”ett mycket hedersamt och viktigt blad i kyrkolivets historia”. Inte bara i kyrkolivets utan också i Borås och Sjuhäradsbygdens historia, kunde man tillägga. Kanske var Birger Forell 1900-talets viktigaste Boråsbo.

Fotnot: Johan Sundeen är docent och verksam vid Bibliotekshögskolan. Författare till ”Att tjäna är människans storhet: idéhistoriska essäer om Birger Forell”.