Erykah Badu utan riktig nerv

Way out West • Publicerad 10 augusti 2019 • Uppdaterad 12 augusti 2019

Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.

Erykah Badu

Scen: Flamingo

Tid: Drygt 60 minuter

Bäst: Helheten – musiken och alla visuals.

Sämst: Förseningen, och bristande fokus

Erykah Badu var ett av dragplåstren under den första upplagan av Way out West år 2007. När hon nu är tillbaka så är det utan ny fullängdare i ryggen, men hennes aktualitet står uppenbarligen inte och faller med det.

Faller gör däremot regnet, och publiken får vänta i nästan 40 minuter innan stjärnan äntrar scenen. Hon muntrar upp med bland andra den fortsatt utmärkta On & on, Window seat, och Outkast-covern Liberation. Rutinerat, färgstarkt och självsäkert. Men en bit in i repertoaren börjar de rytmiska inslagen, körerna och samplingarna spreta iväg och göra det svårt att lokalisera någon riktig nerv.

Sedan, efter en improviserad regndans (som fungerar utmärkt) och mitt under avslutningen bryts plötsligt ljudet. Arrangörerna är uppenbart missnöjda, men publiken jublar ändå.