Kultur

Ensamhet och kärlek

bokrecension
Johan Klings tredje roman ”Lycka” är en roman utan övertoner, men mycket läsvärd, tycker Stefan Eklund.
Foto: Viktor Gårdsäter
Johan Klings tredje roman ”Lycka” är en roman utan övertoner, men mycket läsvärd, tycker Stefan Eklund.

I sin tredje roman fortsätter Johan Kling att undersöka ensamhet och kärlekslängtan. Det är läsvärt och allmängiltigt.

Lycka

Roman

Författare: Johan Kling

Förlag: Natur & Kultur

Den stockholmska ensamheten sätter då och då sina avtryck i samtidslitteraturen. I Tomas Bannerheds skönsjungande roman ”Lugnet” från i fjol, till exempel, drivs en man till desperation i sin utsiktslösa jakt på mänsklig värme i Stockholms innerstad.

Johan Klings debut från 2009, ”Människor helt utan betydelse” (som han fick Borås Tidnings Debutantpris för), hade samma grundtema, precis som nya romanen ”Lycka”.

Men Klings stil är en annan än Bannerheds, han har ofta jämförts med Hjalmar Söderberg, vilket kan skapa prestationsångest hos vem som helst, men jämförelsen är faktiskt oundviklig – samma stillsamma och plågsamma ensamhet hos romanfigurerna, samma avmätta, exakta stil. Och så Stockholm, då. Johan Kling är en stockholmsskildrare av rang, han får staden att framstå som både vacker och skrämmande genom väl funna miljöskildringar.

Huvudpersonen i ”Lycka” heter David och är på det hela taget en sorglig figur, en fattig författare som efter skilsmässan från Marina lever ett varannan-veckas-liv med sin lilla dotter Fia och sporadiska träffar med en mindre krets av vänner. Fia ger regelbundet uttryck för hur tråkigt hon har det hos David. Hon längtar till mamma. Det plågar David som älskar sin dotter mer än allt annat men känner också att han inte räcker till för henne, varken materiellt eller känslomässigt.

Vid ett tillfälle träffar han Kajsa, en kvinna från förr, och en möjlighet till en ny förälskelse öppnar sig. Men...

Romanen är elegant utlagd över fyra årstider och Johan Klings lyckas kontrastera den ovan relaterade vardagliga livssituationen mot en inre existentiell smärta som äger en allmängiltighet. David är en motvillig enstöring som önskar att han var ”en sån som kunde prata länge om lägenheter och tv-serier och semestrar, dricka vin och skratta.” Men istället befarar han att har ett tomrum i sig ”som inte kan fyllas med kärlek”.

Men så finns Fia, hans dotter. Och på ett sätt kan romanen beskrivas som en kamp för att uppfylla något som för David allt mer liknar en livsuppgift; att vara en bra pappa. I de delarna av ”Lycka”, den lakoniska titeln har med den livsuppgiften att göra, förstås, är Johan Klings roman som vackrast men också plågsammast. I relationen med Fia finns en smärtpunkt som Johan Kling avtäcker med ett språk som aldrig tar till övertoner. Det skapar en spänning och en romankonst som är mycket läsvärd.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.