Annons

En stark och omtumlande resa med Jenny Wilson

Jenny Wilson sätter inte bara orden på sina egna upplevelser utan även på en ny berättarkultur, skriver BT:s recensent Karin Grönroos om albumet ”Exorcism”.
Publicerad 21 mars 2018
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Jenny Wilson.
Jenny Wilson.Foto: Per Larsson / TT

Jenny Wilson

Genre: Pop

Album: Exorcism

Bolag: Gold Medal Recordings/BOR

– Well we’re home. Wanna sit on my couch? Ouch! What...? What happened after this? He made me do these things, my mind was drifting off, drifting off. If you don’t stop, hey turn around. Did you pick me ’cause there’s no one else around … Hold up. Another round.”

Textraderna är hämtade från Rapin*. Förstasingeln från ”Exorcism”, och albumets inledande spår. Det är en tung, mörk och smärtsam skildring av en våldtäkt. Jobbig, ångestladdad lyssning där rytmer, beats och larmande synthar effektivt förstärker berättandet.

Annons

Mitt bland allt detta så hörs däremot ingen högljudd frustration, och jag tror kanske det är det som skakar om allra mest. Jenny Wilsons nedtonade, men sakliga röst som stadigt leder mig genom händelseförloppet.

I pressinformationen förklarar Wilson själv att övergreppet, som bearbetas under hela skivan igenom, inte var någonting hon egentligen ville ha som utgångspunkt. Det kändes för tungt. Men, i slutändan var hon tvungen, för att få det ur systemet. Det hörs.

Temaalbum har blivit något av hennes specialitet. På debutalbumet ”Love & Youth" fokuserade hon på de yngre åren, ungdomen. Under det efterföljande ”Hardships!” var det framförallt moderskapet som avhandlades medan 2014 års ”Demand the impossible!” kretsar kring politik och på hennes erfarenheter av cancer. Hittills har det inte varit fråga om några direkt lättsmälta ämnesval, men det har inte hindrat Jenny Wilson från att prova på nya musikaliska ingångar. Från pigg och spretig indiepop via soulig r&b och ilskna syntmattor.

Även ”Exorcism” andas utforskande arrangemang. Klubbig, luftig och repetitiv electronica. Med stor dos svärta i grunden och Wilsons sång i topp. Det rytmiska känns dock igen från tidigare även om beatsen denna gången inte kombinerats med några självklara melodier.

Undantagen är Disrespect is universal, det senare titelspåret och den avslutande Forever is a long time som alla lättar upp med ett tydligare och mer sammanhängande popsound. Gör det lättare att hantera det ofta råa flödet av electronica och fraser.

Sammanfattningsvis. ”Exorcism" är en stark och omtumlande resa. En resa där Jenny Wilson inte bara sätter orden på sina egna upplevelser utan även på en ny berättarkultur. Resultatet är inte alltid lätt att ta in men väl värt ansträngningen.

Karin GrönroosSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons