En skådespelarfest värd applåder
När Sven-Bertil Taube gör entré applåderar publiken. Jag tror aldrig jag har varit med om det på Dramaten. Där sparar man, som den väluppfostrade och seriösa publik man är, alltid applåderna till föreställningen är över. Men den 83-årige skådespelarens återkomst till den scen där han inledde sin karriär på 60-talet är något extra. Det är ju faktiskt nästan 50 år sedan Sven-Bertil Taube senaste spelade teater där. Han är värd sina applåder.
Den teaterhistoriska händelsen, den förtjänar att kallas så, sker i Ronald Harwoods moderna klassiker ”Påklädaren”, från 1980. Det är en pjäs med två paradroller för äldre män. Sven-Bertil Taube är den åldrade skådespelaren Sir John, som tillsammans med sin slitna ensemble ska spela Shakespeares ”Kung Lear” mitt under det brinnande andra världskriget. De tyska bomberna faller, bomblarmen tjuter. Sir Johns självbild är monumental. Hans konst är viktigare än allt, det pågående världskriget ser han som en attack på sitt eget skådespelargeni. Men nu orkar han inte mer. Han är sjuk, trött och förvirrad, nära ett sammanbrott. Han vill inte spela.
Den andra rollen är titelns påklädare, den trogne Norman, som har tjänat Sir John i decennier och som är den ende som med knep och knåp kan få upp honom på scenen och som också lyckas med det till slut. Krister Henriksson spelar Norman, en teaterarbetare med egna scendrömmar som aldrig gått i uppfyllelse men som han har levt ut genom Sir Johns uppblåsta ego.
Det blir den skådespelarfest alla har hoppats på. Krister Henriksson är mästerlig. Han gör sin kuvade men viljestarka rollfigur Norman med en variationsrik komisk briljans och en sällan skådad timing ner i minsta finstilta gest. Rollen är pjäsens motor. Hela den viktiga inledningen vilar på dialogen Norman har med Sir Johns fru, spelad av Kristina Törnqvist – en dialog som mest är en monolog som har som syfte att etablera hela föreställningen, dra in publiken i den. Krister Henriksson sätter den, prickfritt och lustfyllt.
När väl det är gjort gör Sven-Bertil Taube entré. I hans händer blir Sir John en bullrig och maktfullkomlig skådespelardiva, men även här finns nyanserna. Sven-Bertil Taube är lika stark i de lågmälda partierna, i stunderna av uppgivenhet och dödsångest. Han fyller ut hela sin roll med en övertygande pondus, glasklar i varje gest och replik.
Henriksson och Taube fångar väl relationen mellan de två männen. Det blir en berättelse om makt och förtryck, men också om vänskap och ömsinthet, det sistnämnda fint illustrerat av en lång ordlös scen där Norman bokstavligen klär av Sir John för att sedan förvandla honom till Kung Lear.
Övriga rollfigurer i pjäsen blir mest krumelurer, så är den skriven, men Lena Endre lyckas ändå göra en minnesvärd insats som den kontrollerade Madge, inspicienten som förälskat arbetat med Sir John i 30 år. Mötet mellan henne och Sven-Bertil Taube sker med en finstämd sårbarhet i tonen som blottar den existentiella smärta som faktiskt finns i botten på den här typiska West End-komedin.”
Det mest fantastiska i livet är att bli ihågkommen”, säger Sir John till Madge. ”Tala väl om mig”.
Och jodå, det är lätt att tala väl om ”Påklädaren”. Mötet mellan Krister Henriksson och Sven-Bertil Taube innehåller stor skådespelarkonst. Ihågkommet lär det bli.
