En robot på scengolvet
Richard Anderssons scenografi är lika tråkig som man kan föreställa sig ett uppehållsrum bakom scenen, opersonligt och obestämt. Den är med andra ord välträffad. Dessutom lyses den i någon mån upp av bildprojektionen i fonden, föreställande den del av Åsbogatan som bara kan ses från ett visst håll, nämligen från Borås Stadsteaters inre lokaliteter. Jodå, handlingen i den här absurda satiren har inte så få beröringspunktermed turbulensen på nämnda teater.
Det rör sig således om ett skådespel som på sitt sätt skildrar något av teaterns och i förlängningen även kulturens villkor. I det här fallet sker förloppetur både arbetsgivarens och personalens perspektiv, där den förstnämnda får utstå merparten av gycklande spott och spe.
Arbetsgivarsidan representeras av kulturchefen Gunilla, som i föreställningens upptakt käckt men forcerat stormar in vid personalens kaffestund och förkunnaratt nedskärningarnas tid är kommen. Det tjuriga fackombudet Rolf, med framgång spelad av scenmästare Martin Zedler, går till motattack med ”Vi är inte informerade!”, ett stridsrop som återkommer här och var under spelets gång.
En till synes lyckad lösning, åtminstone delvis, på de ekonomiska problemen blir att förmera ensemblen med en robot. Den kräver ju inget gage och förhållersig föga överraskande lydig och undergiven till varje regissörs vilja.
Vad som händer är således i första hand repetition av en dramatisering av Doktor Glas för två roller, doktorn och den utsatta biskopinnan. Sistnämnda rollskall anförtros åt roboten Kim. Som väntat inträffar dråpliga episoder, bland annat till följd av olycksaligt fiffel med kretskort och liknande.
Kontakt till varje pris är som väl framgått en genomgående hejdlöst rolig pjäs, kanske med lite allvar i botten. Och givetvis ökar komiken genomlagom elaka anspelningar på aktuella lokala omständigheter. Roboten Kim gestaltas av Mikael Dahl, som måhända här gör sin bästa rollprestation. I både replikföring, mimik och plastik är han mycket övertygande, inte minst som komiker. Likaledes presenterar BertramHeribertson en inkännande tolkning av Roger, skådespelaren med divalater som låter ana något av en tragisk bakgrund.
Som ettrig och lite märkvärdig regissör uppträder Cia Eriksson, praktikant från Högskolan för Scen och Musik i Göteborg. Hon spelar sin roll trovärdigtoch konsekvent, men i ivriga stunder blir repliken så snabb att förståelsen missgynnas.
Lite då och då dyker Gunilla upp, ständigt med nya halsbrytande besked. Elin Bornell visar upp en gedigen komisk ådra som kulturchefen med frustande energi.
Måns Nilssons och Valle Wastenssons manus har uppenbarligen varit en tacksam utgångspunkt för Viktoria Folkessons regi att döma av ensemblespelets kvalitet.Det är högt tempo, smidigt och med gott tillvaratagande av alla skrattframkallande scenmoment. Och framför allt boråsarna kommer sannolikt att uppskatta alla lokala anspelningar.
