En litterär röst man inte glömmer
Flygbyken
Kortprosa
Författare: Peter Törnqvist
Förlag: Norstedts
Jag minns att i samband med att ett av de första debutantprisen Borås Tidning delade ut i början av 2000-talet så kom Peter Törnqvist på tal under middagen efteråt. Några av de då nominerade debutanterna – idag alla etablerade författare och kritiker – hyllade Törnqvist för hans två första böcker, novellsamlingen ”Fältstudier” (1998) och kortprosaboken ”Lövsågare, innerkurva” (2003). Språket, humorn, tyngden bakom den stilistiska lättheten – i deras ögon var Peter Törnqvist en kultförfattare, en förebild. Det har han fortsatt att vara, i marginalen av den litterära offentligheten, men en litterär röst man inte glömmer när man väl mött den.
2010 gjorde Peter Törnqvist ett gästspel hos den breda publiken. Romanen ”Kioskvridning 140 grader”, en sällsamt rik och mångdimensionell uppväxtskildring, blev Augustprisnominerad och han fick Svenska Dagbladets litteraturpris.
Efter det återvände Peter Törnqvist till det kortare formatet. Den aktuella ”Flygbyken” som utkommer i dagarna är ett exempel på det. Här finns den avväpnande humorn och den starka språkliga medvetenheten, men också en stillsam sorg över tidens obönhörliga gång.
”Flygbyken” är en syskonbok till ”Upprop i dikesfaunan” (2013) och innehåller en liknande blandning av korta texter. Tidningsnotiser från 1800-talet dyker upp, små guldkorn, ofrivilligt absurda, från en tidsålder när värderingen av vad som är viktigt att delge offentligheten var annorlunda, milt uttryckt.
Törnqvist egna texter är ofta roliga, fyndiga och finurliga – i ”Räkapitulerat” förvandlas till exempel räksalladen på en halv special i hembyns gatukök till en marxistisk samhällsanalys och en Bob Dylan-konsert avhandlas med en, endast en, dödligt avfärdande mening.
Men annat är bara vackert, som stycket om den lilla gärdsmygen eller avslutningen på ”I döda kvigors sällskap”, en mustig skildring av hur tre motvilliga kor ska vallas från en plats till en annan. Stillheten som infinner sig när det väl är gjort – ”Så tyst i skogen”.
Och här finns som sagt även en existentiell tyngd. I en text skriver Peter Törnqvist: ”Schaktet inom en kan aldrig fyllas.” Den tillvarons tomhet blir extra synlig när saknaden efter en bortgången mamma skildras. Det sker vid några tillfällen, ofta i förbifarten, som när han i en gammal konstbok plötsligt finner ”ett eldrött hårstrå från hennes huvud” eller kommer på sig själv med att ”spana efter morsan” på flygterminaler och järnvägsstationer men inser att de nog inte skulle känna igen varandra eftersom hon försvann ”redan långt innan oljekrisen -73”. Men, undrar han, när skulle vi egentligen ha ”slutat känna igen varann.”
Så man skrattar inte bara när man läser Peter Törnqvist. Man får allt grunna en del på livet också.