Kultur

”En komikers uppväxt” känns i magen

Kultur ,
Juha (Johan Rheborg) träffar den gamle mobbaren Stefan (Jakob Eklund) i logen efter en föreställning i
Foto: SF Studios
Juha (Johan Rheborg) träffar den gamle mobbaren Stefan (Jakob Eklund) i logen efter en föreställning i "En komikers uppväxt".

Mobbing och skuld i tillspetsad 70-talsbetraktelse. Långfilmatiseringen av Jonas Gardells ”En komikers uppväxt” ger mer magont än skrattkramp.

En komikers uppväxt

Drama

I rollerna: Johan Rheborg, Jakob Eklund m fl

Regi: Rojda Sekersöz

Jonas Gardells delvis självbiografiska ”En komikers uppväxt” har gått från bok till tv-serie och nu långfilm med Johan Rheborg i huvudrollen. Med sådana namn är det inte konstigt om den oinvigde förväntar sig en komedi, men ”En komikers uppväxt” är, för det mesta, något helt annat.

Nog för att filmen levererar humoristiska intryck från 70-talets Sverige, men främst är det en ångestladdad tillbakablick på den begynnande ungdomens jobbiga tid av brustna hjärtan, mobbing och den destruktiva viljan att vara som ”alla andra”.

Huvudperson är 12-årige Juha (Loke Hellberg) som bor i det fiktiva Sävbyholm, vars förrädiska radhusidyll får symbolisera hur otrygghet kan frodas även i de mysigaste folkhemsmiljöer. Hans barska mamma, filmens främsta skrattkälla, svär som en borstbindare, gormar på sin dönick till make och drömmer om att få uppleva en enda morgon utan att tvingas beskåda hans håriga pung som hänger ut genom kalsongerna. Hon brukar även sammanfatta sitt familjeliv med ”Jag väntar på döden, befriaren” och blir därmed symptomatisk för filmens uppskruvade tonläge.

Handlingen korsklipper mellan denna dåtid och nutid, där Juha (här spelad av Johan Rheborg, nedtonad och allvarlig) vuxit upp till en framgångsrik komiker som klippt alla band med sin barndom. Men en kväll knackar det förflutna på dörren till Juhas loge. Där står mellanstadiets plågoande, Stefan (Jakob Eklund i en obehaglig översittarroll), och plötsligt är allt som förr. Att bevittna hur Juha krymper i Stefans närvaro är beklämmande, men inget är så plågsamt som filmens väl tilltagna exempel på barn som far illa.

Rojda Sekersözs regi visar fingertoppskänsla men hålls delvis gisslan av manusets versaler. Flera birollsfigurer, särskilt de kvinnliga, är karikatyrartade och många situationer kraftigt tillspetsade. Ändå tycker jag inte det stör filmens balans alltför mycket eftersom den tar sina känslor på allvar och verkar inom sitt eget Gardellska universum. En upplevelse som känns i magen, ibland gör riktigt ont och med jämna mellanrum bjuder på förlösande skratt.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.