En rå och spöklik joker ingen skrattar åt

”När jag var liten och sa till folk att jag ville bli komiker, så skrattade alla åt mig. Men nu skrattar ingen längre.”

Denna föga trösterika ordvits, avsedd som revanschistisk men landar som ett uttryck för totalt misslyckande, yttras av Arthur Fleck (Joaquin Phoenix). En udda lågbudget-clown som hela livet drömt om att få sprida skratt och glädje i världen. Istället är hans tillvaro en enda icke-existens av brutalt krossade drömmar på samhällets botten. Han lider av vanföreställningar och självskadebeteende, har inga vänner, snart inget jobb och får alla han möter att känna sig obekväma.

”Joker” handlar om tillkomsten av Batmans ärkefiende. Vanligen brukar superhjälte-anknutna filmer beskrivas med uttryck som maffig, häftig, episk. Inte ”Joker”. Den är tragisk, skitig, avskalad. En rå karaktärsstudie av en ikonisk serietidningsskurk, grundad i den smutsiga verkligheten och laddad med psykologisk realism istället för specialeffektspäckad eskapism. I bakgrunden tecknas ett samhälle på väg att brista av ökade klyftor och moraliskt förfall. Främsta inspirationen är klassiska verk om alienation och enstöringar, som ”Taxi driver” och ”King of comedy” (det är ingen slump att Robert De Niro även har en bärande roll i ”Joker”).

Med skräckfilmsliknande nerv kryper filmen sakta in under skinnet medan man bevittnar huvudpersonens gradvisa mentala kollaps mot färdigförlöst psykopat. Joaquin Phoenix är obscent bra i huvudrollen, nedbantad tiotals kilo till en förvridet senig figur med spöklikt kroppsspråk. Han frammanar både empati och obehag med rasande skickliga skiftningar i mimik och rörelser, mörk blick och ett tvångsmässigt skratt som nästan klöks fram, okontrollerat.

När man först fick höra att Todd Phillips, regissören bakom de flabbiga ”Baksmällan”-komedierna, skulle göra seriös dramathriller om en ”Batman”-skurk lät det som ett dåligt skämt. Många var tvivlarna som skrattade lite elakt. Men ”Joker” är här, har vunnit ett av filmvärldens finaste priser och är sensationellt bra.

Och nu skrattar ingen längre.