Kultur

En förförisk fråga som inte känns i kroppen

teaterrecension Artikeln publicerades
Ylva Gallon, Nina Zanjani, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren, Nemanja Stojanović, Adel Darwish i ”Vi som fick leva om våra liv” på Backateatern.
Foto: OLA KJELBYE
Ylva Gallon, Nina Zanjani, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren, Nemanja Stojanović, Adel Darwish i ”Vi som fick leva om våra liv” på Backateatern.

I sin sista uppsättning i Göteborg ställer Mattias Andersson frågor om livsval, drömmar och ånger. Trots det filosofiska ämnet stannar föreställningen mer i huvudet än den känns i kroppen, skriver Bella Stenberg.

”Vi som fick leva om våra liv”

Plats: Backa Teater, Göteborg

Av: Mattias Andersson

Regi: Mattias Andersson

Medverkande: Adel Darwish, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Josefin Neldén, Marie Richardson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanović, Kjell Wilhelmsen, Nina Zanjani samt statister och inspelade röster

Koreograf: Cecilia Milocco

Längd: 2 timme 45 minuter inklusive paus

Spelas till 28 december

Vad skulle du gjort om du fick en andra chans att leva om ditt liv? En förförisk men också farlig fråga att ställa. 137 personer, ett socioekonomiskt tvärsnitt av Sveriges befolkning, har besvarat den inför Mattias Anderssons sista föreställning efter 13 år som konstnärlig ledare på Backa Teater. Det är ett samarbete med hans blivande arbetsplats, Dramaten i Stockholm, och därifrån gästar bland andra Marie Richardson och Nina Zanjani, båda med stark scennärvaro.

Läktarna har det vidsträckta vita scengolvet mellan sig. Ljuset är skarpt. Ett sökarljus. En skylt i mitten visar först titeln, senare personnamn och svar. Ensemblen börjar tätt vid de trygga väggarna. Svara tvekande. Undrar vad frågan egentligen betyder. Det går från smått till stort: Valt franska istället för tyska i högstadiet. Väntat med att skaffa barn. En annan ifrågasätter sin relation. Du och jag – skulle vi – verkligen. Allt hoppar mellan skratt och att sätta det i halsen. Drömmar och förhoppningar möter skeva självbilder och vägran se sitt eget ansvar

”Vi som fick leva om våra liv” är på många sätt en typisk Backaföreställning. Dokumentär och fragmentarisk. Orden tas om, med nya röster, andra tonfall. Skådespelarna speglar varandra, musiken tar stor plats, känslor gestaltas med rörelse och dans, mönster som upprepas, intensifieras.

Tanken tycks vara att ett enda val skulle förändra allt. Men om jaget är starkt, skulle det verkligen bli så? Och vilka premisser finns – vet jag att jag lever om livet eller återföds jag ovetande? Valet står inte enbart mellan fatalism eller existentialism – ödet och den fria viljan – utan också flervärldsteori. Fast det sista nog mest som ifrågasättande humoreffekt.

Andra akten startar med Friedrich Nietzsches tanke om den eviga återkomsten. Att leva om exakt samma liv på exakt samma sätt. Om och om igen. Skulle det vara uthärdligt?

Här kommer föreställningens starkaste del. Skådespelarna är uppställda, sorgklädda, räknar upp val och bortval. Dialogen blir dans, rörelserna mer och mer överdrivna, plågade, dödsryckningar.

Följdfrågan: Om det inte går att leva om sitt liv, går det att med handlingar väga upp tidigare val?

Skådespelarna är inte bara varandras eko, de pratar i munnen och skapar ett tankemyller men också ett sorts teaterns FOMO – fear of missing out – för det går inte att ta in ansikten, ord, kroppar och skyltext samtidigt.

Kanske är det för att själva frågan är så stor och mångfacetterad – men ”Vi som fick leva om våra liv” känns inte i kroppen på samma sätt som många andra av Backa Teaters uppsättningar. Den stannar i huvudet.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.