TV: Så låter en Stradivarius från 1731
Här saknas innehåll
Tänk vad musik den har fått spela och vilka fantastiska musiker och kompositörer den har fått träffa, denna violin. Kanske har Bach hört den eller Mozart tagit några toner på den. En skicklig musiker kan få nästan vilket instrument som helst att låta bra. Men det som ger det där extra för lyssnarens öra beror också på instrumentets akustiska kvalité och dess förmåga att reproducera de övertoner som ger instrumentets ton lyster.
Denna eftermiddag fick vi ett varierat program med violinen i centrum, där musiken rörde sig emellan klassiskt, irländskt och jazz. Hela tiden ackompanjerar en av Sveriges bästa kammarorkestrar, Musica Vitae, följsamt. I första avdelningen fick vi höra en violinkonsert i d-moll. Denna violinkonsert försvann under ca hundra år och hamnade i skuggan av den stora och odödliga e-mollkonserten. I konsertens andra del fick vi höra mer musik av Mendelssohn, nämligen den tionde stråksymfonin. Liksom d-mollkonserten skrevs den när Felix var i elvaårsåldern. Som underbarn har denne ofta hamnat i skuggan av Mozart, men många menar att han är den bättre av dem. Det är vacker, kompetent, dramatisk och rytmisk musik, långt utöver vad en kan begära av en elvaåring.
Som internationellt känd solist har Benjamin Schmid fått musik skriven direkt för sig själv. I första avdelningen hör vi ”Valentinas Air” av den unge Florian Willeitner. Vacker, rytmisk musik, irländskt färgad, där vi dansant förs från jig till reel. I andra delen hör vi också Herbert Bergers ”Metropoles suite”, där fyra städer målas upp för oss. Vi tas från Salzburg över Barcelona till Paris och slutar i Maputo. Under detta verk får Schmid flera tillfällen att visa sin improvisatoriska förmåga. Speciellt tyckte jag om den tangoinfluerade andra delen, den eftertänksamma ”El Largo Adios”. Konserten avslutades med två extranummer, en Passacaglia av Biber (en del av stycket var nog av Schmid själv) och en jazzdoftande improvisation som andades Svend Asmussen.
Det är inte en perfekt solist vi får höra, men det han presterar vad det gäller uttrycksfullhet på instrumentet vinner över perfektionismen. Schmids jazzbakgrund gör också att han har en annan syn på improvisationen i den klassiska musiken. Att improvisera en solokadens var vanligt under Liszts och Paganinis tid, att en improvisatör som Schmid gör detsamma är därför helt naturligt. Slutligen var det en konsert som kastade sig mellan musikstilarna, men solistens kompetens och uttrycksfullhet skapade en helhet som var lätt att ta till sig.
