Annons

En bortglömd pionjär

Monica Lauritzens biografi om den bortglömda litteraturhistorikern Karl Warburg är en högst rekommendabel bok, anser recensenten Kristian Fredén.
Bokrecension • Publicerad 15 december 2018 • Uppdaterad 7 januari 2019
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Monica Lauritzen.
Monica Lauritzen.Foto: Per Myrehed

I sin biografi om den mångfacetterade kulturpersonligheten Karl Warburg (1852-1918) tecknar Monica Lauritzen såväl ett porträtt av en litteraturfrämjare av sällan skådat slag som av det kulturella och politiska Sverige i vilket han verkade. Vad som än kastades emot honom bevarade han sin tro på litteraturens möjlighet att verka för mänsklighetens bästa.

”Karl Warburg satte litteraturen i främsta rummet”

Litteraturprofessor, folkbildare, kritiker, bibliotekarie, riksdagsman… Detta är bara början på en diger lista epitet som kan tillskrivas den idag märkligt bortglömde Karl Warburg. Under sin levnad var han en verklig centralgestalt inom svensk litteratur och kom i mångt och mycket att hjälpa till att definiera den. Mest känd för eftervärlden är han sannolikt för flerbandsverket ”Illustrerad svensk litteraturhistoria” vilket han skrev tillsammans med Henrik Schück. Monica Lauritzen påvisar i sin ingående granskning hur Schück och Warburg här förmedlade en ny syn på litteraturhistorien som empiriskt och historiskt grundad vetenskap. Till Warburgs många förtjänster hör vad som idag gränsar till det självklara, som att han mer än vad som ofta varit fallet förstod vikten av att betrakta utländska strömningar i syfte att förstå de svenska samt att han förmådde skriva på ett sätt som på ett nytt sätt öppnade för läsarnas egna reflektioner. Dessutom lyfte han fram flera tidigare förbisedda kvinnliga författarskap.

Annons

Det är således en mycket god, och framförallt väl genomförd, kulturgärning att ha författat denna gedigna och omfattande biografi om Warburg såhär till hundraårsminnet av hans levnad. Precis som i Lauritzens tidigare biografier om Emilie Flygare-Carlén och Anne Charlotte Leffler får man dessutom så mycket annat på köpet. I sin roll som kritiker på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning följde Warburg med genom den svenska litteraturens guldålder med författare som August Strindberg och Selma Lagerlöf i spetsen. Det är en tid av förändring i litteratursynen inte enbart bland författarna utan också bland deras uttolkare. Som Lauritzen påvisar var Warburg relativt prestigelös och öppen för att ompröva tidigare uppfattningar. Detta gällde exempelvis Selma Lagerlöfs debutverk ”Gösta Berlings saga” som han i förstone höll sig ganska kritisk till. Värre var när han kom med invändningar gentemot vännen August Strindbergs pjäs ”Fröken Julie”. Sådant förlät Strindberg svårligen, även om han gärna höll länge på hämnden. I Warburgs fall kom den åtskilliga år senare i romanen ”Svarta fanor” där Warburg, med antisemitiska undertoner, karikeras som professor Stenkåhl – en ondsint ”människoätare”.

En tid efter att Karl och Betty Warburg drabbats av en fruktansvärd tragedi – förlusten av deras tolvåriga dotter Anna Maria (döpt efter Anna Maria Lenngren) – flyttar paret till Stockholm. Det var vid denna tid Svenska Akademien, genom Alfred Nobels testamente, hade givits i uppdrag att utse Nobelpristagare i litteratur. För ändamålet behövdes ett Nobelinstitut med ett tillhörande Nobelbibliotek. Lämpligare person att basa över biblioteket än Warburg stod inte att finna, det insåg även Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Carl David af Wirsén. Om Warburg hade en komplicerad vänskapsrelation med August Strindberg visar dock Lauritzen att arbetsrelationen med den strängt konservative Wirsén inte blev direkt smidigare. Warburg var inte en bibliotekarie av den blygare skolan utan fick redan 1901 Wirsén att sätta punschen i vrångstrupen genom att offentligen kritisera det allra första valet av litteraturpristagare. Och inte gjorde det Wirsén gladare när Warburg några år senare nominerade Selma Lagerlöf till priset. I ingetdera fallet handlade det dock om att reta en meningsmotståndare. Som Lauritzen visar i denna högst rekommendabla bok var Karl Warburg ingen stridens man, det var helt enkelt bara det att han hade en ohejdbar benägenhet att sätta litteraturen i första rummet.

Kristian FredénSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons