Annons

En aristokratporrig feelgood-konfekt

Banal men trivsam. Långfilmsversionen av ”Downton Abbey” är aristokratporrig feelgood-konfekt för rojalistvurmande kostymfilmälskare.
Publicerad 12 september 2019
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Filmen ”Downton abbey” – ett fånigt men klart trivsamt tidsfördriv.
Filmen ”Downton abbey” – ett fånigt men klart trivsamt tidsfördriv.Foto: Jaap Buitendijk

Downton Abbey

Kostymdrama

I rollerna: Maggie Smith, Matthew Goode m fl

Regi: Michael Engler

Efter sex säsonger och fyra julspecialer är den brittiska tv-succén ”Downton Abbey” tillbaka, nu på bio. Personligen har jag inte sett ett enda avsnitt av serien. Ändå kunde jag uppskatta långfilmen, med det inredningsmagasin-stajlade fotot, de vackra miljöerna och, framför allt, Maggie Smith i sin scenstjälande roll som familjen Crawleys sylvassa matriark.

Filmen utspelar sig 1927 på Crawleys fiktiva lantgods i Yorkshire och handlar om att kungen och drottningen skall komma på besök. Seriöst, det är hela handlingen. Sedan uppstår såklart lite klädsamt trubbel under den högvördiga artighetsvisiten. Kökspersonalen får konkurrens av kungahusets snorkiga stab. En betjänt är sotis på rörmokaren. En socialist planerar att mörda kungen, i ett sidospår som fått komiskt lite utrymme givet ämnets dignitet.

Annons

Det är lätt att provoceras av hur manuset behandlar det hierarkiska hushållets klassklyftor som en käck liten detalj. I det lättsamma tilltalet anas en romantiserad längtan efter det gamla brittiska imperiets glansdagar. I skuggan av samtidens framväxande nationalism, konservatism och Brexit känns det inte helt fräscht.

Samtidigt bör man nog inte lägga alltför stor vikt vid dessa motiv, utan se innehållet för vad det faktiskt är. En aristokratporrig feelgood-konfekt för rojalistvurmande ”Downton Abbey”-fantaster, gestaltat som ett godsägar-lajv vars enda poäng är att låta tittarna få gotta sig i en miljö de kommit att älska från serien. För dem lär filmen vara lika oemotståndlig som ett Svensk Damtidning-reportage om prinsessan Euguenie i puderrosa coiffe. För oss andra är den ett ganska fånigt men klart trivsamt tidsfördriv i tjusig kostym.

Mats T OlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons