Kultur

Emeli Bergman skildrar livets undantagstillstånd

Kultur Artikeln publicerades
Emeli Bergman är nominerad till BT:s debutantpris 2019.
Foto: Sanna Tedeborg
Emeli Bergman är nominerad till BT:s debutantpris 2019.

Emeli Bergmans novellsamling skildrar faserna i livet där inget är som vanligt, när känslan av förlust förändrar proportionerna i det stora och det lilla. Nu är hon nominerad till Borås Tidnings Debutantpris.

En kvinna som precis har blivit lämnad drömmer om barn på ett soligt Sicilien. En ung kille firar sin födelsedag i skuggan av sin döda flickvän, och en ung kvinna väntar på att abortpillren ska verka. Känslan av förlust, om det som saknas oss, löper som en röd tråd i Emeli Bergmans novellsamling ”Salt”.

– Jag ville liksom gå in i det där tillståndet där förlusten redan har blivit en realitet. Ta till exempel novellen ”Tennis”, den utspelar sig innan förhållandet tar slut, men i den stund som de inser att de inte kan fortsätta som de gör, att de inte längre kan vara två barn som både leker och ligger med varandra. Nu är det slut, liksom, säger hon eftertänksamt när vi pratar om novellernas genomgående tema.

Emeli Bergman är nominerad till BT:s debutantpris 2019
Foto: Sanna Tedeborg
Emeli Bergman är nominerad till BT:s debutantpris 2019

Vi har möts i närheten av Kungens nytorv i Köpenhamn, som är Emeli Bergmans andra hemstad. Hon delar sin tid mellan Köpenhamn och Paris, där hennes pojkvän och son befinner sig under vårt möte. Hon själv är i Köpenhamn för att träffa sitt förlag för att prata om nästa bok. Vårt lunchställe är dock, intressant nog, en fransk bistro.

– Jag vet, men jag hängde här mycket innan jag flyttade till Paris också. Jag har till och med firat min födelsedag här, berättar hon medan vi väntar på våra lunchbeställningar.

Till Köpenhamn flyttade hon 2012 för att börja studera på författarskola. De första texterna i ”Salt” är skrivna här. Men Emeli Bergman skriver även dramatik och poesi, samt översätter andras romaner från danska till svenska och tvärtom. Hon talar dessutom italienska och franska. Från början kommer hon från Öland.

– Jag har nog alltid varit rädd för att verkligheten ska bli endimensionell, att man ska ta allt som en självklarhet, och det är nog därför som jag har lärt mig ganska många språk. För att jag ville ha ett annat perspektiv, förklarar hon.

Och nu delar du din tid mellan Paris och Köpenhamn.

– Sen glömmer man ju bort att det är så nice när det är ens eget liv. Jag försöker påminna mig om det ibland. Sen har jag lite dåligt samvete att jag flyger så mycket. Jag har åkt tåg en del, det går att åka på morgonen och vara framme på kvällen. Men det är mycket dyrare.

Du började med att översätta böcker, och skriver även dramatik och poesi, var det självklart för dig att du även skulle ge ut en bok?

– Ja, det var det. Jag tror att jag alltid har velat skriva, och när jag kom in på utbildningen var det självklart att göra något med det.

Det genomgående temat är sorg, saknad och förlust. Vad inspirerade dig?

– Ännu mer än sorg tror jag att boken handlar om känslan av förlust, vilket är ett livsvillkor som på ett sätt är bortrationaliserat i västvärlden. Det ska liksom inte hända här. Jag ville skildra att en ung människa kan dö, även i Sverige. Någonstans har jag också tänkt på att det samtidigt är många människor som kommer till Sverige just nu som har samma erfarenheter som människorna i mina noveller. Och det är en väldig skillnad på hur vi ser på de som kommer hit som har förlorat en syster, en bror, en son, i krig, och de som förlorat någon som är svensk. Jag vet inte om det kommer fram i ramen för boken, men jag ville skriva om sorg efter unga.

Hon har egna erfarenheter av förlust, men har valt att inte prata om det i intervjuer kring boken.

– Det som jag vill säga finns med i boken, och jag tycker verkligen att den har ett ärende och kan fungera som ett verk utan min historia, att skriva den har inte varit mitt sätt att få terapi.

Den skärande röda tråden finns närvarande i samtliga karaktärers liv. Som läsare släpps du in i någon annans huvud, läser deras tankar och blir del av händelserna under en kort period. Emeli beskriver dem som små rum, där allt känns lite skevt. Ingenting är som det ska vara, egentligen, men ändå något som många av oss känner igen från de där perioderna av tid efter att något livsomvälvande har hänt.

– Man kan nog säga att i ett sådant där undantagstillstånd, som jag tror att de flesta upplevt någon gång, det kan vara när man får ett besked om att någon är död, eller om att man är gravid, eller att man har kommit in på en ny skola i USA och ska vara där i tio år. Det blir som en liten lustig ficka i livet som inte är som den övriga tiden. Och jag ville skriva om dessa små livsfickor av tid, där livet är annorlunda. Man kan säga att det är fruktansvärt att vara i dem när det är något hemskt som har hänt, men man kan också säga att tillståndet är noll, för det kan inte mätas med något annat. I dem ser allt annorlunda ut, och detaljerna förändras, proportionerna kan ändra sig och små saker verkar stora och stora saker verkar små. Dessa livsfaser är korta, vilket är anledningen till att novellerna inte heller oftast är mer än några sidor.

Var det därför du skrev just noveller?

– Jag tror att jag kanske kommer vilja skriva något längre prosaiskt, men nu, eftersom jag började med att skriva dikter, så ville jag gärna skriva prosa som var poetisk och i det undersöka verkligheten med utgångspunkt i situationer, inte i sammanhängande förlopp och handlingskedjor. Det intresserade mig inte, jag ville låta det stora återspegla sig i det lilla. I poesin är det ganska ofta så att man låter en liten detalj återspegla något större, något som till och med är universellt.

Ingen av novellerna har inslag av fysiskt våld, även om det går att förnimma ett våld som är större än det som sker.

Du lämnar mycket öppet för läsaren, var det ett medvetet val?

– Jag har alltid tyckt om konst där det finns mycket plats för betraktaren att tolka. Och är det något jag inte tycker om när det kommer till litteratur så är det när det är för mycket förklaringar, eller när man blir skriven på näsan, där författaren bestämmer hur boken ska tolkas. Jag önskar verkligen att skapa ett rum med mycket rymd, där det finns mycket plats för läsaren.

Därför passar dramatik henne också väldigt bra. En av hennes texter har satts upp på scen i Paris, och hon hoppas kunna jobba mer med det i framtiden.

– Jag tycker om att skriva luftigt, så det passar bra för mig att skriva så att det är rum för flera konstnärer i det. Det finns plats för en skådespelare att tolka det jag skriver, och det tycker jag är helt magiskt och jag hoppas att detsamma sker när någon läser boken, men det får ju inte jag se.

fakta

Emeli Bergman

Bor: Paris/Köpenhamn

Född: 1988

Gör: Översätter och skriver.

Mitt förhållande till Borås: Inget, förutom att jag vill åka dit. Jag har hört att det ska vara väldigt fint med all offentlig konst.

Skulle vilja kunna: Tyska och hebreiska skulle jag vilja kunna automatiskt.

Tänkbar titel på självbiografi: Några liv.

Om jag vinner Borås tidnings debutantpris: För det första hoppas jag att fler läser boken. 100 000 kronor försvinner fort i en författarbudget, men det betyder också att jag kan ta tid för att skriva i ett år till.

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.