Annons

Elin Wägner ville få kvinnor sluta sanktionera det system som förtrycker dem

I maj är det exakt 100 år sedan riksdagen beslutade att även ge kvinnor rösträtt i Sverige. En av de starkaste rösterna bakom kampen för den förändringen var Elin Wägner (1882-1949), men hennes kamp och kunskap var betydligt större än så. I dagens essä tecknar litteraturvetaren Boel Hackman en bild över en person som blir alltmer aktuell. Hennes engagemang handlade om jämlikhet, fred och miljön och arbetade både med teori och handling. Och målet var tydligt: en radikal förändring av samhället.
Essä • Publicerad 30 mars 2019
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Elin Wägner står i fokus i den aktuella Riksteaterföreställningen ”Väckarklocka, jubileumsversionen”. Här ses tre av de fyra skådespelarna: Anna Sise, Henrietta Wallberg och Maryam Nikandish.
Elin Wägner står i fokus i den aktuella Riksteaterföreställningen ”Väckarklocka, jubileumsversionen”. Här ses tre av de fyra skådespelarna: Anna Sise, Henrietta Wallberg och Maryam Nikandish.Foto: Maryam Nikandish

Den 24 maj 1919 biföll riksdagen regeringens förslag om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Beslutet fastställdes sedan den 26 januari 1921 eftersom förändringar i grundlagen kräver att samma beslut fattas av två riksdagar efter varandra med ett riksdagsval mellan.

Det fotografi som ofta får illustrera kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige föreställer författaren, journalisten och rösträttskvinnan Elin Wägner som tittar upp på en hög trave med böcker som når högt över huvudet på henne. Det var resultatet av en namninsamling med krav på kvinnlig rösträtt som gjordes sommaren 1914 av Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR), som resulterade i 351454 namn, och bands i trettio tjocka böcker.

Maryam Nikandish som Elin Wägner i den aktuella turnépjäsen ”Väckarklocka, jubileumsversionen”, som bland annat getts i Borås, Växjö och Kristianstad.
Maryam Nikandish som Elin Wägner i den aktuella turnépjäsen ”Väckarklocka, jubileumsversionen”, som bland annat getts i Borås, Växjö och Kristianstad.Foto: Märta Thisner/Riksteatern
Annons

Men det är egentligen inte en illustration till den slutgiltiga segern – eftersom det skulle komma att dröja ytterligare fem år till innan målet var uppnått – utan till den långa kampen för demokratiska rättigheter och rättvisa.

Det dröjde lite innan Elin Wägner som ung kvinna engagerade sig i rösträttskampen. Hon förklarade senare att det delvis berodde på att hon var rädd för att kvinnan skulle lockas bort från sin särart. Kanske påverkades hon av den samtida nidbilden av rösträttskvinnor som ”okvinnliga” och manshatare. Ett av omslagen till Albert Engströms skämttidning Strix pryds till exempel av en samling manhaftiga och kraftiga kvinnor med skäggstrån, vårtor och – ve och fasa – glasögon.

Hjalmar Söderberg var i och för sig en förespråkare för sexuell frigörelse men var motståndare till kvinnlig rösträtt, och är ett annat exempel på rösträttskvinnornas belackare i samtiden. I novellsamlingen ”Hjärtats oro” (1909), smygtittar berättaren i en av novellerna på badande flickor utanför ett dambadhus och konstaterar: ”Där har jag en vördig matrona: hon ser gräsligt sedlig ut och är ful som fan: hon heter Maren. Hon ser sedlig ut fast hon är naken: då kan man förstå att hon inte är vacker… Hon ser, förbanna mig, ut som en rösträttskvinna!”

Att Elin Wägner pekat på kvinnans ”särart” som något att värna har också bidragit till att hon har beskrivits som särartsfeminist, som kom att bli något av ett skällsord under den senare delen av 1900-talet. En sådan feminism ansågs oreflekterad och låste fast vad en kvinna är, och kan vara, i ett slags essentiella egenskaper.

Men det är att förenkla Elin Wägners feminism till oigenkännlighet. Hon menade att underförstådda, ”självklara” eller ”naturgivna” så kallade ”egenskaper”, verkar bekräftande på legitimiteten i patriarkatets maktställning – över kvinnor, som på olika sätt utmärks av egenskaper som gör dem underlägsna. Wägner vill istället avslöja och ifrågasätta sådana etablerade sätt att tänka, och vill få kvinnor att inse hur de själva sanktionerar det system som förtrycker dem, genom att inte ifrågasätta, utan internalisera de föreställningar, normer och berättelser som förtrycker dem.

Först om det gick att ”tränga igenom lagret av traditioner, fördomar, vanor och karaktärsbildande suggestioner” vore det möjligt att avgöra om det finns någon grundläggande skillnad mellan kvinnor och män. Därför försökte Elin Wägner bland annat revidera historieskrivningen och uppvärdera kvinnans roll i dåtid – och därmed nutid. Hon bedrev en omfattande kulturkritik som syftade till att ifrågasätta även de ”naturgivna” ”lagar” som styr vår uppfattning av vad som är utveckling och ett gott liv.

Men först och främst vill Wägner mana till handling och ville inte försjunka enbart i teori. Hennes ideella arbetsinsats var avsevärd vid sidan av det ordinarie arbete som journalist. Även om Elin Wägner som portalgestalt för kvinnorörelsen står i centrum här, var hennes kamp i allra högsta grad en gemensam sådan. Om gruppens kraft har hon skrivit många gånger, som ”större än summan av alla deltagares kraft”, och om en gruppanda som genererar nya möjligheter och nya tankar.

Men hon blev också utmattad och deprimerad. Det hårda arbetet och samarbetet kunde innebära stora påfrestningar. Bestående i Elin Wägners liv blev ändå vänskapen som kom att bli ett slags familj, i den meningen att gruppen av kvinnor gav samhörighet och varaktigt stöd, även om de vänner som stod henne närmast kunde växla under olika skeden i livet.

Elin Wägners politiska engagemang tog inte slut med att kampen för rösträtten var vunnen. Hon och hennes vänner bildade Föreningen för frisinnade kvinnor som 1922 beslöt att anordna en medborgarkurs för kvinnor på en av medlemmarnas, Elisabeth Tamms, gods Fogelstad i Södermanland. På annandag påsk 1925 slog Kvinnliga medborgarskolan upp sina portar, fyra år efter den allmänna rösträttens införande. Till verksamheten hörde fram till 1936 även tidningen Tidevarvet för vilken Elin Wägner under tid var redaktör.

I nästan 30 år gavs sedan kurser på Fogelstad. På skolan ville man, som rektorn Honorine Hermelin skriver, söka samband mellan handens, hjärnans och hjärtats arbete. De kvinnliga lärarna var i majoritet bland kursdeltagarna, därnäst kom två nästan lika stora grupper bestående av hemarbetande kvinnor och industriarbeterskor. En bärande tanke var att alla hade något att bidra med och tillfällena till diskussioner var många. Det grundläggande syftet var att göra kvinnorna samhällsmedvetna och att ge dem självförtroende att göra sig gällande i politiken och i samhället – annars var ju inte rösträtten mycket värd.

Elin Wägner (1882-1949), författare
, journalist, rösträttskämpe, miljöaktivist, feminist...
Elin Wägner (1882-1949), författare , journalist, rösträttskämpe, miljöaktivist, feminist...Foto: /TT
Annons

Elin Wägner menade att kvinnorörelsen hade splittrats och gått tillbaka efter att ha enats i rösträttskampen under 1900-talets första decennier. Men hon satte på 1920-talet upp ett nytt mål för kvinnorna, större, avlägsnare och mer uppfordrande: en radikal förändring av samhället.

Även detta slags kvinnorörelse var i allra högsta grad internationell. Wägner var med om att bilda Women’s Organization for World Order (WOWO) i Salzburg 1935 som på sina konferenser under de kommande åren diskuterade kvinnornas roll i det förflutna och i framtiden, liksom freds- och miljöfrågor. På kongressen i Bratislava i dåvarande Tjeckoslovakien (nu Slovakien) 1937 utarbetades ett program för inget mindre än en ny världsordning, där kvinnorna bland annat reste krav på en världsregering och ett världsparlament.

I debattboken ”Väckarklocka” (1941), som kan sägas vara Elin Wägners ideologiska testamente, konstaterar hon att tjugofem år av fredsarbete inte hade förmått hindra ett nytt världskrig. Kriget skulle också komma att sätta käppar i hjulet för såväl mottagandet av debattboken som för WOWO. I ”Väckarklocka” pekar Wägner på kriget som ett utslag av en härskarmentalitet i förhållande till jorden som kommer till uttryck såväl i krig som i det moderna jordbrukets förhållningssätt bland annat genom användningen av kemiska bekämpningsmedel. Men det är människan själv som uppträder som skadedjur då hon stör naturens jämvikt, menar Wägner. Detta slags härskarmentalitet måste avlösas av tjänandets och kamratskapets livsstil:

”I människans barndom var samförstånd mellan människa och människa, liksom mellan människa och natur, den nödvändiga grundvalen för överlevnad, inte konkurrens. Men moderna människor tror att det är en kombination av våld och intelligens som driver civilisationen framåt. Livet är emellertid också den starkares gåva till den svage, så som en mor föder och när sitt barn.”

”Väckarklocka” avslutas med en diskussion om livskvalitet som bland annat innebär tillgång till gott vatten och goda råvaror utan tillsatser, beroende av ekologisk odling och etisk djurhållning. ”Vi måste inte bara få klara besked om hur djuren och växterna haft det, utan också under vilka villkor människorna lever som arbetar i livsmedelsbranschen. Så länge nöd och tårar klibbar vid aprikoserna och apelsinerna vi äter, och kaffet vi dricker, är vår levnadsstandard långt under människovärdig nivå.” Hög levnadsstandard är också att ha få, men förstklassiga, ägodelar som ska tåla att användas genom åren och en rymlig bostad med tillgång ”till marken, gräset och fåglarna”, ”liksom något att leva för”. ”Vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd.”

Elin Wägner och hennes kvinnliga generationskamrater, konfronterades med fördomar och sociala och kulturella påbud. Det lade hinder i vägen för dem som måste övervinnas: praktiskt, ekonomiskt, socialt och psykologiskt. De var sämre rustade än männen från samma generation och socialgrupp. De hade dålig skolunderbyggnad och var på många sätt oerfarna, men de lät sig inte avskräckas för det.

I sin bok ”Från Ulfåsa till Fogelstad. Samlade fragment” (1969), berättar Honorine Hermelin om en resa till Italien som hon gjorde tillsammans med Ada Nilsson (en av förgrundsgestalterna inom kvinnorörelsen i Sverige och en av Sveriges första kvinnliga läkare) som framstår som symbolisk. På besök i Neapel lånar de ett par hästar för att ta sig en närmare titt på vulkanen Vesuvius. Det var så brant att hästarna ibland måste skutta uppför sluttningen, men de lyckades ta sig ända fram till kanten av kratern: ”Det hade nyligen varit utbrott. När jag stigit av hästen och kommit fram till randen och faktiskt tittade ner i djupet, mötte mig åsynen av en glödande, bubblande massa i vilken rullade svarta, ’okokta’ stenbollar.”

De tog sig bildligt och bokstavligt ut i världen för att ställa sig på randen till en vulkan och beskåda dess glödande innanmäte. Även för Honorine Hermelin framstod händelsen senare som symbolisk, men då för vad hon vågade med Ada vid sin sida. Tillsammans var de starka. De tog tillfället när det gavs, som ett allt moderna samhälle möjliggjorde. Samhällsförändringarna medgav en rörlighet och de grep tillfällena i flykten. De blev utgångspunkt för aktiv handling.

Elin Wägners strävande som ideolog var inte bara efter en frigörelse från det polariserade och dualistiska sättet att tänka om manliga och kvinnliga ”egenskaper”, utan också om ”västvärlden”, och om Sverige i förhållande till de så kallade utvecklingsländerna, människa och djur, liksom människa och miljö. Elin Wägner ville gripa makten att förverkliga ett bättre samhälle och en bättre värld för alla.

Av: Boel Hackman (litteraturvetare, Stockholms universitet)

Annons
Annons
Annons
Annons