Annons

Elektrisk dansdikt som fascinerar

Stina Nyberg släcker ljuset och skärper sinnena hos recensenten Agnes Brusk Jahn.
teaterrecension • Publicerad 6 november 2018
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Stina Nyberg i Thunderstruck.
Stina Nyberg i Thunderstruck.

Det är beckmörkt i rummet. Någonstans hörs Stina Nybergs röst. Hon ber oss se in i det svarta, det tysta. Hon talar om att det råder en brist på fascination för elektriciteten. Mina ögon vänjer sig sakta i det svarta rummet. Så längesen de upplevde ett sådant mörker, slår det mig. Så längesedan jag, som stadsbo, upplevde sådan tystnad. Jag hör mina andetag, mina ögonlock när de blinkar, tinnitusen i högerörat jag annars så lätt flyr från med smartphonens hjälp.

Hon frågar om vi saknar ljuset än? Om vi saknar våra telefoner, som vi fått stänga av och vira in i aluminiumfolie för att de inte ska skadas av den elektriska spänningen i rummet. Och så blinkar det till, rummet lyses upp, skarpt, för att sedan slockna igen. Det blinkar till suggestiv musik och i ögonblicksbilderna ser vi Nyberg, iklädd en skyddsdräkt närmast lik något från en gammal sci fi-rulle, dansa till teslaspolen i centrum av rummet.

”Nyberg är lika karismatiskt skrämmande som blixtarna”
Annons

Föreställningen fortgår med dans, ljus, ljud, elektricitet, och Nybergs talande poesi. Nyberg är lika karismatiskt skrämmande som blixtarna som, i takt med musiken, skjuts ut från Teslaspolen till hennes fingrar. Hon dansar med elen, talar om den, får oss att lyssna, fascineras, skratta och se.

Tidigare, innan föreställningens början, har hon berättat Nikola Teslas historia, och hur den vävs samman med henne. Nu skapar Nyberg en elektrisk dikt i dans, där fascinationen för elektricitetens svarta magi återkommer.

Agnes Brusk JahnSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons