Kultur

Duras ”Smärtan” kryper under skinnet på Göteborgs Stadsteater

Kultur Artikeln publicerades
Carina Bobergs gestaltning får smärtan att bränna i skinnet.
Foto: OLA KJELBYE
Carina Bobergs gestaltning får smärtan att bränna i skinnet.

Pjäsen ”Smärtan” utspelar sig under våren i Paris 1945, när Marguerite Duras väntar på att hennes make ska återvända från koncentrationslägret. Det blir en mycket brännande gestaltning, tycker recensenten Agnes Brusk Jahn.

teater

Smärtan

Plats: Göteborgs Stadsteater, Lilla scen

Av: Marguerite Duras

Bearbetad för scenen av: Lucas Svensson

Regi: Emelie Strandberg

Medverkande: Carina Boberg, Emelie Strandberg

Längd: Ca 80 min utan paus

Spelas till: 20 oktober

Visa mer...

”Smärtan” är ursprungligen den franska författaren Marguerite Duras dagboksanteckningar från andra världskrigets upphällning. Duras fann anteckningarna 40 år senare, när minnet av dem sen länge lämnat henne. De utspelar sig under våren i Paris 1945, när Duras väntar på att hennes make, Robert L., ska återvända från koncentrationslägret. Om han ska återvända. Dagboksanteckningarna är fyllda av just denna längtande, oroliga smärta.

Carina Boberg spelar Duras och regissören Emelie Strandberg, med regidebut på Stadsteatern, hoppar själv in som ett eko av Duras tankar. Ursprungsboken är välbevarad, och effekterna av den tycks mig än starkare här. Bobergs gestaltning får smärtan att bränna i skinnet. Den obesvarade väntan, oron, tvivlet, vreden, hoppet – och tvekan om hon ens har rätt till hopp. Flera gånger tåras mina ögon i hennes smärta. Hennes smärta blir min.

Hennes berättande är så innerligt, så gripande, att jag istället vill vara ensam med Duras och hennes historia.

I början av pjäsen längtar jag efter ett möte mellan Duras och någon annan. Kanske karaktären D., som förekommer så ofta i hennes berättande. Men när pjäsen fortskrider behövs inte det längre. Hennes berättande är så innerligt, så gripande, att jag istället vill vara ensam med Duras och hennes historia. Vid ett tillfälle hörs bara hennes röst, och scenen går från mörk till skarpt upplyst. Hon talar om kriget. Hur kriget är allas vår skuld. Hon blir som ett samvetets röst och jag känner även skulden över kriget i mig. Hon hånar den franske presidenten de Gaulle som sagt att nu, när kriget snart är över, är även tårarna det. Men folkets lidande är inte över.

Carina Boberg spelar Duras och regissören Emelie Strandberg, med regidebut på Stadsteatern, hoppar själv in som ett eko av Duras tankar.
Foto: Ola Kjelbye
Carina Boberg spelar Duras och regissören Emelie Strandberg, med regidebut på Stadsteatern, hoppar själv in som ett eko av Duras tankar.

Robert L. kommer tillbaka till slut, berättar Duras. Det ångestdrypande bakgrundsljudet tystnar skarpt, när hon återger deras möte.

Smärtan bevarar och återger just det bultande lidande som Duras skildrar i sin bok. Den blir en pjäs som kryper under skinnet, och knappast kan lämna någon oberörd.