Duon levererar även i en ocharmig sporthall
First Aid Kit
Plats: Lisebergshallen, Göteborg, torsdag
Publik: Utsålt.
Bäst: You are the problem here, med efterföljande feministiskt tal.
Sämst: Övrigt mellansnack är mer ofokuserat.
First Aid Kit har skapat ett så lyckat giftermål mellan amerikansk sångtradition och det svenska vemodet att inte ens en ocharmig sporthall kan förta stämningen.
Folkpopens naturromantiska estetik har visuellt bytts till hippt sjuttiotal och mer rock’n’roll. Johanna Söderberg hängt på sig basen och gör systern Klara sällskap längst fram på scenen istället för att vara låst bakom en keyboard. Rösterna samspelar som alltid fläckfritt, men nu finns också utrymme för mer fysisk interaktion.
Duon backas av ett tajt fyrmannaband med trombon, mandolin och pedal steel på repertoaren, och det märks att de redan hunnit med ett trettiotal spelningar i Nordamerika och Europa i år. De är tydligt redo att lägga hela världen för sina fötter.
Färska albumet ”Ruins” dominerar låtlistan. Bildskärmen öppnar med ett rött hjärta som blir fler och accentuerar den bultande rytmen i Rebel heart och det stora hjärtat som finns i First Aid Kits musik. Den bitterljuva countrylunkande Postcard förstärks av naturvyer. Fireworks har det mest nostalgiska soundet men det är Emmylou som får de nostalgiska bilderna.
”Det är kvällens viktigaste stund tillsammans med Klaras feministiska tal efteråt. Att talet får ett av kvällens största jubel är hoppfullt.”
De nyaste låtarna har mer textur, men jag är svag för sådant med drama och mörker, som den Patti Smith-influerade Wolf. I The lion's roar som är ödesmättat tung live kanaliserar Johanna sin inre hårdrockare, men den stora urladdningen kommer i efterföljande You are the problem here. Låten de gav ut till internationella kvinnodagen förra året skruvar upp såväl intensitet som ilska och visar att systrarna nog kan göra rockkarriär också. Det är kvällens viktigaste stund tillsammans med Klaras feministiska tal efteråt. Att talet får ett av kvällens största jubel är hoppfullt.
Precis som på ”Ruins” avslutar den för bandet ovanligt stökiga Nothing has to be true – det skulle inte förvåna mig om systrarna får smak på lite mer hårda gitarrer inför nästa album. För min del kunde extranumren gärna skippats. Hem of her dress påminner alldeles för mycket om en irländsk fyllesång, även om den med publikens entusiastiska hjälp funkar bättre än på skiva. Men vem är jag att missunna bandet att släppa loss? Att bjuda upp förbandet Van William i Revolution är en fin gest men inte mer än en trevlig låt. My silver lining är däremot ett värdigt riktigt slut. Där finns vemodet men också kontrasterna som lite sammanfattar First Aid Kit.
