Drömmar och dikt i Bukarest

”Du onyttiga bok, du är mig kär, / du saknar svar och du gör ingen klok”. Så avslutas den rumänske poeten Tudor Arghezis dikt ”Ex Libris”, och som Mircea Cartarescu valt som motto för sina nya roman ”Solenoid”. Sentensen skulle lika gärna kunna beskriva läsarens spontana reaktion på detta gränslösa kraftprov och alternativa självbiografiska verk i storformat. För hur referera till en 800-sidig hydra till roman, med sina litterära meanderornament och gäckande ingivelser som förvillar och tjusar med samma övertygelse, och som just inte gör en särskilt mycket klokare?

Sin vana trogen håller sig Cartarescu även här till sitt Bukarest, och som brukligt dessutom i någon form av dubbla och samverkande verkligheter som fluktuerar mellan den faktiska världen här och nu och minnets, drömmens, fantasins och det möjliga livets manifestationer. I den expanderande berättelsens brännpunkt en man, verksam som språklärare, som rör sig i tillvarons små cirklar och inte kan släppa tanken på vad som hade hänt i hans liv om den tillfälligt uppmärksammade och magnifika dikt han skrev som ung student hade nått ett större och mer varaktigt erkännande hos åhörarna under hans uppläsning på läseklubben. Till saken hör att Cartarescus egen litterära karriär tog fart just genom hans medverkan i en liknande litterär sammanslutning i 70-talets Bukarest. Detta dubbla perspektiv – den så att säga fiktive ”misslyckade” Cartarescu och verklighetens uppburne världsförfattare, som nu alltså skriver en bok om sitt möjliga ”andra jag” – löper under romanens gång inte bara parallellt, utan ingriper i varandras historier och utgör sammantaget ett slags alternativ skildring av den verklige Cartarescus litterära universum.

Hur kan man fortsätta att skriva böcker efter den makalösa och till synes redan uttömmande ”Orbitór”-trilogin? undrar man. Efter denna totallitterära romansvit som erövrade en hel värld? Genom sitt blandbruk av självbiografi och fiktion utgör det mästerverket ett trotsigt försök att inbegripa hela verkligheten – i text och minne, mellan historia och utopi, på fantasins hemliga stigar – och som i och genom detta också skildrar efterkrigstidens Bukarest genom den lille pojken Mirceas ögon. Inte vet jag hur Cartarescu går tillväga, men han gör det igen, och igen. Och på ungefär samma berättartekniska och tematiska botten. Den metalitterära och allvarliga leken med dikten och verkligheten, med det klara ljuset och de dunkla dunsterna, har visserligen en rik tradition i den västerländska litteraturen, men få andra nu levande författare har som han uppenbarat detta huvudmotiv med en så betvingande konstnärlig potens. Cartarescus jakt på de rätta litterära uttrycken med avseende på de mystiska metamorfoser som kanske rentav är själva definitionen av livet fortsätter alltså.

Att den nya romanens titel är döpt efter det fysikaliska begreppet solenoid – en typ av magnetspole – som i romanen befinner sig under Bukarest och rentav får dess hus och människor att sväva i luften, är ett kongenialt grepp i syfte att liksom förkroppsliga den i grunden transcendentala idén om tillvarons översinnliga väsen. Den något missbrukade termen magisk realism har verkligen bäring på Cartarescus författarskap, liksom på samtida diktarkollegor som Salman Rushdie och Christoph Ransmayr. Livet som en dröm, som material för omvärderingar och kontrafaktiska scenarion, och där det för den vuxne författaren i grund och botten handlar om att ifrågasätta allt, inte minst sitt eget skrivande, samtidigt som han strävar efter att en gång för alla försöka lösa livets gåta. Och det är väl framför allt här som ”Solenoid” skiljer sig från i huvudsak ”Orbitór”, i det att den på ett mer medvetet och strukturerat vis antar formen av ett slags filosofiskt poem med slutsatsen att sanningen bara kan sökas inom oss själva; att våra egna individuella liv utgör råmaterialet till frågan vad tillvaron ytterst sett utgörs av.

Har Cartarescu då inga svagheter? I formellt berättarteknisk mening, nej. Möjligen kan man framhålla att en episk och liksom obevekligt framvällande prosa som hans – i synnerhet som författarskapet i stort befattar sig med snarlika motiv, om än med fina perspektivjusteringar – förvisso kan inge en viss mättnadskänsla hos läsaren. Men så sjunker man aningslöst åter in i och villigt underkastar sig den hypnotiska och drömska värld som omärkbart suddar ut polariteten mellan liv och litteratur, och som åter igen nu erbjuds oss i ståndaktiga Inger Johanssons formidabelt tonsäkra översättning.