Kultur

Dokumentära ödesskildringar

Kultur
Per Wästberg sitter på stol 12 i Svenska akademien.
Foto: Caroline Andersson
Per Wästberg sitter på stol 12 i Svenska akademien.

Klasskamraten och andra möten

Genre: Sakprosa

Författare: Per Wästberg

Förlag: Wahlström & Widstrand

Att kalla Per Wästbergs ”Klasskamraten och andra möten” för sakprosa är med all sannolikhet att göra våld på sanningen. Det rör sig om material med dokumentär prägel men framställt i litterär form och med den frihet i tolkning och läsning av de skilda ödena som det innebär.

När det gäller titeltexten så känns den mycket nära det dokumentära, när författarjaget oväntat stöter på en gammal klasskamrat som han inte sett på femtio år. I den text som fått titeln ”Containerhustrun” känns det dokumentära mer avlägset, och tur är det för den stackars kvinnan, som verkligen är ”contained” i sin livshållning samtidigt som hennes man arbetar som sjöman på ett containerfartyg.

Av det trettiotal öden som förekommer i boken är hennes kanske det mest ångestladdade, då hon in till det paranoidas gräns misstänker sin man för att svika henne, samtidigt som hon inte har kraften att lämna honom. En graviditet gör ingenting bättre, utan blir bara en ytterligare avgränsning i det liv som hon slår i lås om sig.

Klasskamraten visar sig ha gått och längtat tillbaka till en ungdomskärlek genom hela livet, som därigenom blivit bakåtriktat och sörjande. Per Wästberg skriver som vanligt med sinnlig konkretion och uppdriven känsla för talande detaljer. Att läsa honom är som att ta del av en meningsdiger konversation, i ständig rörelse mot det träffande och det klargörande.

Ändå inställer sig genom läsningen ett intryck av uppgivenhet och depressiv misantropi. Så många är så olyckliga och hämmade, så få får en skymt av lycka. Och i metoo-tider (och inte bara då) känns det faktiskt helt ur fas med en uppdaterad människosyn att likna en svettig ung kvinna vid en kanderad aprikos.