Kultur

Mats T Olsson kritisk till nya Vikander-filmen: ”Dödshjälp som inte drabbar hjärtat”

filmrecension Artikeln publicerades
Alicia Vikander och Eva Green.
Foto: Jürgen Olczyk
Alicia Vikander och Eva Green.

Alicia Vikander och Eva Green bjuder på fint samspel i Lisa Langseths ”Euphoria”. En lovvärd men inte helt lyckad film om systerskap, aktiv dödshjälp och familjekonflikter.

Euphoria

I rollerna: Alicia Vikander, Eva Green

Regi: Lisa Langseth

På invigningen av Göteborg filmfestival fick vår lokala superstjärna Alicia Vikander ta emot årets hederspris. I tacktalet poängterade hon vikten av systerskap i filmbranschen, fler starka kvinnoroller och hur det tillsammans går att skapa förändring. Något hon i högsta grad själv bidrar till med ”Euphoria”.

Filmen är gjord av Vikanders eget bolag, är skriven och regisserad av Lisa Langseth (”Hotell”) och har två kvinnliga huvudrollsinnehavare (Vikander och Eva Green). Den består av ämnen och scener som inte kretsar kring män, män och åter män. ”Euphoria” är därmed ett ytterst lovvärt projekt med högt symbolvärde.

Det hade naturligtvis varit önskvärt om den också vore lite bättre.

I centrum står två systrar, den impulsiva konstnären Ines (Vikander) och den introverta, pliktskyldiga Emilie (Green). Konflikten mellan deras skilda personligheter är en röd tråd genom filmen, tydliggjord redan i inledningsscenen på en lyxig restaurang där systrarna möts för första gången på länge. Här kommer tidiga tecken på att allt inte står rätt till med Emilie, när hon blir plötsligt sjuk.

I samma scen kommer också tidiga tecken på att allt inte står rätt till med filmen, när Emilie bjuds upp på dans av en distingerad bordsgranne, mitt bland matgästerna. En sekvens som inte bara känns omotiverad utan också osannolik och rimmar illa med Emilies personlighet.

Skådespeleriet som sådant är genomgående bra. Vikander passar perfekt som lillasystern med en samtidig utstrålning av trulig minsting och vuxen integritet. Green förmedlar en varsam skörhet och bubblande ilska över att vara den som stannade kvar och försökte hålla ihop familjen medan Ines var ute och tog för sig av livet.

På manuspapperet ser inslagen säkert betydelsefulla ut, men sedda i sitt sammanhang framstår de tondöva och ologiska.

Tillsammans reser systrarna till en mystisk destination som visar sig vara en palliativ kurort. Emilie är obotligt sjuk och har beslutat sig för aktiv dödshjälp i idylliska, rofyllda miljöer. Eller rofyllda och rofyllda. Det landar helikoptrar i trädgården, systrarna bråkar inför de andra döende och en gäst (Charles Dance i en stark biroll) hyr in ett brittiskt rockband med gogo-dansare och fyrverkerier. Hade jag tillbringat mina sista dagar i sådant oväsen hade det blivit många arga lappar. På manuspapperet ser inslagen säkert betydelsefulla ut, men sedda i sitt sammanhang framstår de tondöva och ologiska.

Tematiskt finns flera saker att gilla med filmen. Existentiella frågeställningar, familjekonflikter och en sympatisk känsla av att våga ge sig hän åt oväntade infall. Men det blir ett mekaniskt resonerande för att övertyga sig själv om filmens intellektuella kvaliteter. I hjärtat bultar den ungefär lika hårt som hos sin huvudperson, efter att hon precis hällt i sig den dödliga dosen med sömnmedel.