Kultur

Dimitris Alevras skapar en malström ner i mardrömmen

Kultur Artikeln publicerades
Dimitris Alevras.
Foto: Magnus Liam Karlsson
Dimitris Alevras.

Recensenten Kristian Fredén har läst Dimitris Alevras andra roman och funnit en obehaglig, förvirrande och intressant berättarröst.

fakta

Roman

Mannen i rummet

Författare: Dimitris Alevras

Förlag: Norstedts

Visa mer...

Till de vanligaste uppfattningarna om värdet av ett litterärt verk hör att man känner igen sig i det eller att det belyser ett för samhället viktigt ämne. Om huvudpersonen i Dimitris Alevras andra bok, ”Mannen i rummet”, skulle åläggas dylika målsättningar skulle han dock sannolikt drabbas av panik. Han känner nämligen alltmer svårligen ens igen sig själv och vad gäller att belysa ett viktigt ämne går det inte mycket bättre. Han är besatt av att försöka skriva ett arbete om den geniale men mentalt instabile fysikern J. Robert Oppenheimer (1904–1967), kanske mest känd som ”atombombens fader”, men känner sig ständigt främmande för det han tidigare åstadkommit och tvingas därför lika ständigt att börja om från början. Likt det kända problemet vid elektronstudier tycks han inte kunna betrakta det han vill beskriva utan att samtidigt påverka det.

På grund av denna mentala förvirring och rotlöshet innebär det en sorts befrielse för honom när han genom Arbetsförmedlingens försorg tilldelas ett monotont katalogiseringsarbete i en trång källarlokal hos Stadsbyggnadskontoret. Ramar tycks vara just vad hans jaguppfattning behöver.

¶Ja, som kanske framgår är detta inte en roman av det insmickrande slaget.

Inte så långt senare kommer han dock i kontakt med ett annat slags inramande, nämligen det en konstfotograf vid namn Pavel sysslar med. Hans specialitet visar sig vara fotograferandet av döda människor. Några av bilderna han visar upp för vår fascinerade huvudperson föreställer verkligt döda medan andra är arrangerade med hjälp av bland annat teatersmink – det visar sig i princip omöjligt att avgöra vilka som tillhör vilken kategori. Snart nog vill Pavel ha med honom i projektet, både som objekt och som fotograf av den allra sista bilden i projektet: den på Pavel själv. En malström ner i mardrömmen har påbörjats.

Ja, som kanske framgår är detta inte en roman av det insmickrande slaget. Hur obehagligt och kaotiskt allt än känns är det likväl svårt att göra sig av med förväntningen att författaren snart ska kliva in, varpå trådarna ska sys ihop och själva ärendet bakom alltsammans framföras. Men – spoiler alert! – nej. Huvudpersonen lämnas ensam på ett sätt som idag känns en smula anakronistiskt.

Till synes meningslösa detaljer tillerkännas mer utrymme än skeenden av det mest chockartade slag

Det påminner om den typ av litteratur för vilken kritikern Kaj Glans för trettiotalet år sedan uppfann beteckningen ”skräckellitteratur”. På samma sätt som i dåtida prosa av bland annat Stig Larsson och Magnus Dahlström kan även hos Dimitris Alevras till synes meningslösa detaljer tillerkännas mer utrymme än skeenden av det mest chockartade slag. Denna nivelleringsteknik ger berättarrösten en amoralisk och snudd på psykopatisk underton. I samband med en lägenhetsfest hos en arbetskollega ges exempelvis observationer av sådant som vinfläckar, eller den sneda sömmen på en annan gästs strumpa, lika mycket inre uppmärksamhet som ett plötsligt samlag med värdinnan några sidor senare, eller för den delen: ett därpå följande självmordsförsök. Perspektiven förskjuts ideligen och när huvudpersonen väl får upp spår på något han upplever som viktigt, som att hjälpa både sig själv och Pavels syster att reda ut vem Pavel egentligen var, är det snart något som går fel. Berättelsen han befinner sig i reder kort sagt inte upp någonting alls åt honom. Och inte åt oss heller. På så vis kan man trots allt känna igen sig.