Det gamla materialet räddar Winnerbäck på Scandinavium

Plats: Scandinavium

Dag: fredag

Längd: ca 2 timmar

Publik: nästan fullt

Bäst: det gamla materialet

Sämst: det nya materialet

Golvet är inte riktigt fullpackat, men tillräckligt för att få känslan av en storspelning. Winnerbäck är uppsluppen. Det närmast blyga leendet på storbildskärmen går rakt in i hjärtat på publiken, men den första timmen gör det sannerligen inte.

Det blir minst sagt en seg start med flera låtar från den nya plattan. Textmässigt är det förstås inte mycket att anmärka på. Winnerbäck har få motsvarigheter i Sverige när det gäller att knåpa ihop vardagsbetraktelser med ordvändningar som får oss andra textarproletärer att stöna för att vi inte kommit på det själva. Det är han och Ulf Lundell som tronar högst på den kullen.

Men musikaliskt är han numera svagare. Den nya Eldtuppen är förvisso en skiva som kan komma att växa i längden, men någon partystart på fredagskvällen utgör den knappast.

Tror jag hittar hem, Eldtuppen och snygga Vykort från Alperna är låtar att lyssna på i bilen eller i bussen medan höstrusket piskar skiten ur tillvaron utanför, tänker jag. I Scandinavium får de mig att se på klockan. Oantastligt, bra producerat, schysst ljud, exemplariskt framfört… visst… men så seeeeegt.

En bit in i konserten ber till och med Winnerbäck om ursäkt för att det mörkret ska fortsätta en stund till innan det ska lyfta. Det gör det aldrig. Förrän i slutet. Då plockar han fram några säkra kort. Söndermarken. Solen i ögonen. Granit och morän.

Publiken vaknar till ordentligt och den där rysningen som legat i träda i ryggraden bryter äntligen fram. Det rycker i benen som inte vill annat än att förena sig med publiken på golvet som nu sträcker de knutna nävarna i luften och sjunger med i texterna som de förstås kan utantill efter alla för- och efterfester, skilsmässor, lyckorus, sorger och bedrövelser de gått igenom med Winnerbäck som soundtrack.

Säga vad man vill, men han är en jävel att träffa rätt vid rätt tillfälle. Ibland gör han det också under fredagskvällen, men alldeles för sällan. Om Winnerbäck hade någon som helst intention att göra människor saliga en sista gång innan vintern kommer har han uppenbart valt fel låtar. Det är bara det gamla materialet som räddar honom från den totala Coldplaydöden.