Den nakna konsten – Cecily Brown går i närkamp med färgen
Jag har ibland svårt att hitta någonting att fästa blicken på när jag tittar på samtida måleri. Den populära fotorealismen lämnar mig ofta sval och det mer surrealistiska måleriet gör mig lika ofta förvirrad.
Men brittiska Cecily Brown (född 1969) suger fast blicken och håller den kvar.
Brown är verksam i New York sedan 1990-talet och har en framgångsrik karriär bakom sig – men för mig är hon en ny bekantskap.
Hon har en alldeles egen stil, inspirerad av gamla mästare men starkt förankrad i nuet. Hennes färgsprakande målningar är som om hon hade satt ett kalejdoskop framför klassiska Goyamålningar eller kört en Francis Bacon i en gigantisk mikrovågsugn och slitit ut den innan den börjat smälta helt.
”Om Cecily Browns måleri skulle ha varit mer realistiskt skulle det antagligen ha sett porrigt ut men med de suddiga, splittrade människofigurerna på bilderna får man gissa sig till vad som händer på dem.”
Målningarna som nu visas på Louisiana är starkt erotiska. Om Cecily Browns måleri skulle ha varit mer realistiskt skulle det nog ha sett rätt porrigt ut men med de suddiga, splittrade människofigurerna på bilderna får man gissa sig till vad som händer på dem. Och det gissar man ju rätt snart, särskilt om man ställer sig en bit bort och betraktar målningarna på avstånd.
Den som ändå är tveksam kan vända sig till titeln på utställningen som är ”Var, när, hur ofta och med vem”.
Alla målningar visar inte samlag eller nakna människor. Men alla har de något mycket fysiskt över sig. Det är som om konstnären har brottats med färgen, vältrat sig i den.
Människorna har bara vagt antydda ansikten. De är inte porträtterade som individer, bara figurer som fått en plats i ett sammanhang.
Längst fastnar jag framför en panoramamålning i gult, grått, vitt och beige som fyller en hel vägg. Det myllrar av gestalter på den. I en monter finns några bilder som inspirerat Cecily Brown; en av dem visar en kvinna på en strand, en kvinna som några poliser tvingar att ta av sig sin burkini. Plötsligt blir konsten en samtidspolitisk spegel, inte bara spännande för ögat.
