Kultur

Den förbjudna boken om en konstnärlig kameleont

Essä Artikeln publicerades
István Szabós film ”Mephisto” (1981) baserades på Klauss Manns roman med samma namn.
István Szabós film ”Mephisto” (1981) baserades på Klauss Manns roman med samma namn.

Det är i dagarna 70 år sedan Klaus Mann i maj 1949 satte punkt för sitt liv. Men flera år efter hans död ledde hans mest kända roman ”Mephisto” till en av de största tyska llitteraturskandalerna, då konstnärlig frihet krockade med juridiken.

När den droghärjade författaren Klaus Manns kropp tog sitt sista andetag i Cannes, 42 år gammal, hade han länge varit på dekis. Han plågades av att ingen i hans gamla hemland längre tycktes vara intresserad av hans böcker och att hans namn höll på att glida in i glömskans dimmor. Bara några dagar innan slutet hade dessutom hans tyske förläggare gjort klart för honom att han inte vågade ge ut dennes mest berömda förkrigsroman ”Mefisto” på nytt. Kanske blev detta den sista spiken i kistan.

Klaus Mann var medlem av den berömda litterära klanen Mann, men hans berömmelse kunde inte mäta sig med fadern och nobelpristagaren Thomas Mann eller farbrodern Heinrich Mann, som hade skrivit in sig i litteraturhistorien med romanen ”Undersåten” (på svenska 1919). Men är det någonting som Klaus Mann förknippas med i dag så är det kultromanen ”Mefisto” som kom ut på tyska 1936 (men som först 1981 översattes till svenska).

Klaus Mann i amerikanska armén i Italien 1944.
Foto: Wikipedia
Klaus Mann i amerikanska armén i Italien 1944.

Romanen följer skådespelaren Hendrik Höfgens väg från en liten teaterscen i Hamburg i mitten av 1920-talet till hans status som en firad stjärna i Tredje riket tio år senare. Under sin klättring på karriärstegen förråder han de humanistiska och politiska värden som han en gång har stått för. Han framstår som en arrogant, fåfäng och skrupelfri opportunist, en kameleont som ger sig i lag med nazisterna för att göra karriär. På detta sätt säljer han precis som Goethes Faust sin själ till djävulen – detta tema anspelar författaren också på i romanen.

På samma gång ger Höfgens intryck av att vara ambivalent – då och då försöker han hjälpa vänner, men anstränger sig alltför lite av rädsla för att förlora sin gynnade ställning. Han kallar sig för en ”vanlig skådespelare” och kan inte begripa varför många av hans tidigare kollegor tar avstånd från honom.

Gustaf Gründgens som Hamlet i Berlin 1936, samma år som romanen ”Mephisto” kom ut.
Foto: Wikipedia
Gustaf Gründgens som Hamlet i Berlin 1936, samma år som romanen ”Mephisto” kom ut.

Porträttet av Höfgens baserades tydligt – ja, nästan övertydligt – på Klaus Manns före detta svåger, Gustaf Gründgens, som var en uppburen skådespelare i Hitlertyskland. I egenskap av Hermann Görings skyddsling hade han blivit intendent för en av de finaste tyska teaterscenerna, Preussisches Staatstheater i Berlin, och senare befordrad till generalintendent för alla preussiska teatrar. Dessutom var Mefisto i ”Faust” paradrollen både för bokens skådespelare och den verkliga förlagan i 1930-talets Tyskland.

”Mephisto – Roman einer Karriere” var Klaus Manns sjätte roman när den utkom på ett litet tyskt exilförlag i Amsterdam år 1936. Författaren befann sig liksom resten av familjen Mann i landsflykt sedan nazisternas maktövertagande i Tyskland tre år tidigare och hans debutroman ”Der Fromme Tanz” (1925) och andra skrifter hade bränts på nazisternas bokbål.

Från utlandet betraktade han med förbittring och avsmak den tidigare svågerns upphöjelse i den likriktade nazistiska teatervärlden och han kallade själv romanen för ”en hatfylld sak”. På listan över vilka personer som skulle få ett friexemplar av boken satte han Gustaf Gründgens som nummer ett. Det är dock ovisst om den boken nådde fram till Gründgens som ofta hävdade att han aldrig hade läst romanen. Men det påståendet kan man tillåta sig att tvivla på. Dramaturgen Rolf Badenhausen, som var Gründgens mångårige assistent, berättade långt senare att Gründgens kunde boken nästan utantill och rent av umgicks med tanken att själv göra film av den.

Från utlandet betraktade han med förbittring och avsmak den tidigare svågerns upphöjelse till den likriktade nazistiska teatervärldens köttgrytor och han kallade själv romanen för ”en hatfylld sak”. På listan över vilka personer som skulle få ett friexemplar av boken satte han Gustaf Gründgens som nummer ett.

Gründgens svar på ex-svågerns skönlitterära angrepp på honom blev trots allt ganska sofistikerat. År 1941 producerade Gründgens spelfilmen ”Friedemann Bach” i de nazistiska filmverkstäderna. Filmen handlar om kompositören Johann Sebastian Bachs son Wilhelm Friedemann Bach (spelad av Gründgens själv), som inte kan lösgöra sig ur sin mäktige fars skugga och till slut går under. Klaus Mann måste ha känt sig träffad

Romanen väckte stort rabalder eftersom förlagan till huvudpersonen var så lätt att identifiera. I den tyska exiltidningen Pariser Tageblatt hävdade Mann däremot bestämt att han inte hade skrivit en nyckelroman: ”Bokens alla personer utgör typer, inte porträtt.” Sannolikt handlade det om taktik för att undvika att att tyska myndigheter på juridisk väg skulle försöka stoppa den fortsatta utgivningen på grund av ärekränkning. Men några år senare vidhöll Mann i memoarerna ”Turning Point” (1942) att människan Gründgens inte intresserade honom: "Gründgens individuella problem intresserade mig inte. Men den 'kultiverade medlöparens', den talangfulle opportunistens, den åsiktslöse begåvningens problem – det synes mig vara av intresse!"

Samma år som boken kom ut emigrerade Klaus Mann till USA där han övergick till att skriva på engelska och i slutet av andra världskriget återvände han till Tyskland som befriare i amerikansk uniform. Återigen skulle han ha full frihet att verka som författare i sitt gamla hemland, men karriären lossnade aldrig igen. Nästan ingen var längre intresserad av honom och han lyckades inte skriva på sin tidigare nivå.

Gründgens befann sig däremot på förlorarnas sida, men lyckades snabbt återvinna fotfästet genom ett nytt kameleonttrick. Återigen blev han en framgångsrik och hyllad skådespelare och teaterchef i 1950-talets Västtyskland. På höjdpunkten av sin karriär framträdde han 1960 återigen i sin paradroll som Mefisto i ”Faust” i Hamburg, New York och Moskva, iförd en likadan mask som han hade använt som Mefisto på 1930-talets tyska scener.

Manns och Gründgens karriärer gick således knappast i takt med varandra, men en märklig omständighet binder dem samman, kanske av en ren slump, kanske inte. En överdos av sömntabletter ändade Klaus Manns liv den där majdagen 1949 i Cannes. Fjorton år senare hittades Gründgens död på ett hotellrum i Manila, dit han plötsligt och oförklarligt rest. På en papperslapp som hittades bredvid sängen stod det att han kanske hade tagit för många sömnpiller och bad om att få ”ausschlafen”, om han med detta menade att få ”vila” eller bara ”sova ut” är det ingen som vet.

Årslånga rättsprocesser följde, där konstnärlig frihet ställdes mot en människas historiska eftermäle.

Historien tog emellertid inte slut där. På 1960-talet och början av 1970-talet blev Manns ”Mefisto” föremål för en av Västtysklands största litteraturskandaler. Efter Gründgens bortgång kämpade dennes adoptivson Peter Gorski för att stoppa planerna på en nyutgåva av Manns roman. Han stämde förlaget, men förlaget svarade med att ge ut boken ändå.

Året var 1965 och det var första gången som ett västtyskt förlag överhuvudtaget hade gett ut ”Mefisto” som betraktades som en av den tyska exillitteraturens viktigaste böcker 1933–1945, rent av den allra viktigaste. Årslånga rättsprocesser följde, där konstnärlig frihet ställdes mot en människas historiska eftermäle.

I ett mycket diskutabelt domslut den 24 februari 1971 slog Västtysklands högsta domstol till sist fast att den konstnärliga friheten inte är total, utan att en människas värdighet väger tyngre, även efter döden. Därmed förbjöds förlaget att fortsätta trycka och sälja boken, Domen blev prejudicerande och gäller ännu idag men den upprätthålls inte i praktiken av dagens tyska domstolar, enligt principen om att inte väcka den björn som sover.

En märklig konsekvens av domen, om man hade tillämpat den konsekvent, skulle ha blivit att eftersom romanen i stort höll sig till vad Gründgens faktiskt hade gjort under nazitiden skulle all kritik mot dennes samarbete med nazisterna ha varit olaglig.

I själva verket hade rättsprocessen och den kontroversiella domen bara bidragit till ett uppsving för Klaus Mann och cementerat hans berömmelse.

Att förbjuda en roman var ett oerhört känsligt kapitel i en demokratisk tysk stat, så kort tid efter nazisternas bokbål och förtryck av konsten. Men förbudet visade sig snabbt omöjligt att upprätthålla. För det första kunde inte den västtyska staten (och sedermera inte heller det återförenade Tyskland) förbjuda böcker, utan domen gällde enbart mellan den klagande och det aktuella förlaget. Om ett annat förlag gav ut boken, skulle det leda till en ny lång rättsprocess för att stoppa den. Dessutom var det enkelt för vem som helst att köpa den östtyska utgåvan av ”Mefisto” som hade tryckts i flera upplagor ända sedan 1950-talet. Dessutom ledde det ökade tidsavståndet till att argumentet att skydda Gründgens eftermäle förlorade sin tyngd.

Domen blev därför bara ett tillfälligt bakslag för den konstnärliga friheten. År 1981 gavs ”Mefisto” ut på nytt i Västtyskland, men av ett annat förlag och blev snabbt en succé som toppade försäljningslistorna. Samma år blev även István Szabós spelfilm ”Mephisto”, med Klaus Maria Brandauer i rollen som Hendrik Höfgen, en internationell succé.

I själva verket hade rättsprocessen och den kontroversiella domen bara bidragit till ett uppsving för Klaus Mann och cementerat hans berömmelse. Tvärtom är det minnet av den verklige Gustaf Gründgens som håller på att blekna bort. Det är hans alter ego Höfgen som historien kommer att minnas.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.