Kultur

Den ateistiska provokationen

Kultur
A Christian pilgrim holds a cross aloft as he bathes in the Jordan River during a Greek Orthodox ceremony marking the Epiphany Monday, Jan. 18, 1999 at the Kasser El-Yahud baptism site near the West Bank town of Jericho. According to Christian belief Jesus is said to have been baptized there by John the Baptist. Kasser El-Yahud is considered the third holiest site in the Holy Land, after the Church of the Holy Sepulchre in Jerusalem and the Church of the Nativity in Bethlehem and is only open three times a year to pilgrims. (AP Photo/Ruth Fremson) COPYRIGHT PRESSENS BILD CODE 433
A Christian pilgrim holds a cross aloft as he bathes in the Jordan River during a Greek Orthodox ceremony marking the Epiphany Monday, Jan. 18, 1999 at the Kasser El-Yahud baptism site near the West Bank town of Jericho. According to Christian belief Jesus is said to have been baptized there by John the Baptist. Kasser El-Yahud is considered the third holiest site in the Holy Land, after the Church of the Holy Sepulchre in Jerusalem and the Church of the Nativity in Bethlehem and is only open three times a year to pilgrims. (AP Photo/Ruth Fremson) COPYRIGHT PRESSENS BILD CODE 433
Foto:

Under 50-talet pågick en het debatt om tro och vetande. Nu, flera årtionden senare, har den tagit ny fart. Bakom de hårda orden finns det filosofiska och teologiska ståndpunkter.
Mikael R Karlsson skall i en artikelserie i tre delar försöka bringa ordning i dessa.

Artikeln publicerades 3 januari 2008.

Debatten har blivit hätskare. Så långt kan nog alla var överens. Svansföringen har blivit högre. Det finns en ateistisk provokation att ta ställning till för de religiösa. En provokation som många av dessa religiösa menar bara är just en provokation; att själva religionskritiken är tom och innehållslös. Ateisterna å sin sida menar att provokationen är själva religionen. Man pekar på förnuftsföraktet, på den religiösa intoleransen, religionens absurda syn på sexualitet, de fysiska och psykiska övergreppen mot generation efter generation av barn. Samtidigt blottar man självmotsägelserna i de heliga skrifterna, i gudsbilden och i de religiösa verklighetsuppfattningarna.

Det senaste året har den som velat kunna bygga upp ett litet ateistiskt bibliotek med titlar som Handbok för ateister av Michael Onfray, Tro och vetande 2.0 av Christer Sturmark och inte minst Illusionen om Gud av Richard Dawkins. I denna artikelserie i tre delar skall vi lyfta fram debatten om tro- och vetande, försöka bringa lite ordning i begreppsförvirringen och kanske till och med ge något av ett underlag för ett eget ställningstagande. För även om knockoutargumenten lyser med sin frånvaro måste ju någon av kombattanterna ha rätt. Antingen finns Gud eller gör han/hon/det (eller de) det inte. Eller kanske kan man helt enkelt inte veta?

Ateismens idéhistoriska rötter går tillbaka till det forntida Indien och det antika Grekland. Den finns tidigt representerad inom vissa buddhistiska traditioner. I väst framträder en systematisk ateism under 1600-talet i samband med den naturvetenskapliga revolutionen och i än högre grad under 1700-talets upplysningstid.

Själva ordet härstammar från grekiskans a- (icke) och theos (Gud). A-teismen är vid en första anblick en motpol, en negation av teismen. Men ateismens existens är egentligen inte avhängig en existerande religion. Åtminstone inte på samma sätt som en parasit är beroende av ett värddjur. Ateismen äger ett oberoende och behöver ingen motpol även om dess aktualitet självklart blir större ju mer religiös kontexten är. Man kan utan svårighet tänka sig en ateistisk värld där vare sig vidskepelse eller gudstro existerar och där ateismen är en ståndpunkt, åtminstone så länge bara begreppet religion är begripligt för oss.

I en vidare mening är ateismen förstås ett förnekande av existensen av en eller flera gudar. Även religiösa kan sägas vara ateister i denna mening, då de förnekar andras gud/gudar. I västerlandet har den vardagliga betydelsen av begreppet ateism dock kommit att helt enkelt handla om ett förnekande av Gud med stort G.

Den Gud en västerländsk ateist nästan uteslutande brukar mena sig förneka är en övernaturlig, allsmäktig, allseende skapargud. Alltså i stort sett den Gud som förekommer i de tre stora monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam.

En del filosofer gör skillnad mellan svag och stark ateism. Den svaga ateismen är själva grundpositionen, alltså den man har innan man ställer själva frågan om det finns någon Gud. Den starka ateismen är när man har tagit ställning till att det inte finns någon Gud.

Den ateistiska argumentationen mot religionen följer i stort två spår: dels ett kunskaps- och verklighetsfilosofiskt och dels ett logiskt. Det tydligaste exemplet på det senare finner vi i det så kallade teodicéproblemet – alltså den självmotsägelsen det ligger i att Gud är både allsmäktig och god när världen ser ut som den gör. Genom århundradena har teologerna försökt övervinna teodicéproblemet utan att lyckas.

Det är dock inom kunskaps- och vetenskapsfilosofin moderna ateister lägger det mesta krutet. Vetenskapen säger saker om hur världen är funtad vilket inkluderar en rad ställningstaganden. Teisterna hävdar åtminstone ytterligare en existens: Gud.

Upp till bevis, menar filosofen Bertrand Russell i boken Why I Am Not A Christian. Det är den som påstår något som har bevisbördan. Russell pekade på orimligheten att någon till exempel måste motbevisa påståendet att det kretsar en tekanna i en elliptisk bana runt solen. Endast fantasin begränsar absurda påståenden som måste motbevisas om man inte antar denna princip. En lite mer komisk variant av Russells tekanna finner vi för övrigt i Det flygande spaghettimonstret, skapat av Bobby Henderson 2005 (läs mer på www.venganza.org). Anhängarna kallar sig själva pastafarianer. Rapporter gör gällande att en reformert utbrytarkyrka redan har bildats...

De moderna ateisterna gör gällande att konflikten mellan ateism och teism i grunden är en konflikt mellan det förklarliga och oförklarliga, mellan vetenskap och teologi, mellan tro och vetande.

Det är en konflikt där ateismen lutar sig mot den vetenskapliga princip som säger att om vi har två eller flera alternativ bör vi välja det som verkar mest rimligt och som verkar ge den bästa förklaringen. Det är ett faktum att vi lever i en naturlig värld som styrs av naturlagar. Ingen evidens finns för förekomst av övernaturliga fenomen i världen i övrigt. Alltså är det rimligt att inte tro, snarare än att tro, menar man.

De flesta ateister är anhängare av åsikten att världen enkom består av fysiska föremål och att till exempel medvetande och känslor inte är ting som äger självständig existens, utan är aspekter, eller effekter, av något fysiskt – i människans fall hjärnan. Man tror att vetenskapen är kungsvägen att gå vad gäller vetande. En vetenskap som man dock erkänner aldrig är tvärsäker, till skillnad från många religiösa utsagor.

Motargumenten är svaga. Teisterna hamnar i svåra problem om man antar att den vetenskapliga utmaningen. Man tvingas till en tro på ständig reträtt. Eller som Richard Dawkins uttrycker det: Gud blir en gud man stoppar i varje hålrum i världen som ännu inte fyllts av vetenskap. Självklart upplevs det provokativt. Däri ligger förklaringen till mycket av hätskheten.

Teismen har åtminstone två alternativa strategier att bemöta ateismen med. Dels en fundamentalistisk strategi där man helt enkelt försöker bevisa det som bevisas kan, behåller bibeln och kastar vetenskapen på bålet. Dels en teologisk där man definierar tron som något annat än den empiriska fråga de moderna ateisterna reducerar tron till: Gud är nämligen något genuint annat än verifierbar fakta världen.

Ateismen attackerar en fundamentalistisk religion, när det gäller andra varianter missar den målet, menar man. Men den eventuella öppningen, om det ens är någon, sparar vi till kommande artiklar.

Mikael R Karlsson

Nästa artikel:Den agnostiska utmaningen.