Kultur

De nära relationernas dramatik

teater ,
Foto:
Hannes Meidal och Stina Ekblad i Sofokles ”Oidipus/Antigone”.

Stefan Eklund ser fyra pjäser i Stockholm och slås av att Aristoteles idéer om det goda dramat fortfarande står sig: komplexa rollfigurer i nära relationer.

fakta

Teater i Stockholm

Föreställningarna i texten:

Oidipus/Antigone av Sofokles

Oidipus/Antigone av Sofokles

Regi: Eirik Stubø

I rollerna: Reine Brynolfsson, Sanna Sundqvist, Hannes Meidal, Stina Ekblad m fl

Scen: Dramaten

Vem är rädd för Virginia Woolf? av Edvard Albee

Regi: Tommy Berggren

I rollerna: Peter Andersson, Lena Olin, Henrik Norlén och Josefin Ljungman

Scen: Stockholms stadsteater

Sanningen av Florian Zeller

Regi: Helena Bergström

I rollerna: Sven Ahlström, Helena af Sandeberg, Mirja Turestedt och Emil Almén

Scen: Stockholms stadsteater

Swede Hollow av Ola Larsmo

Regi: Alexander Mørk-Eidem

I rollerna: Tanja Lorentzon, Peter Engman, Nour El-Refai, Marie Richardson m fl

Scen: Elverket, Dramaten

Visa mer...

I ”Om diktkonsten” slår Aristoteles fast att en förutsättning för bra dramatik är att varje rollfigur samtidigt är både god och ond. Han menade också att dramat får störst kraft om de nära familjerelationerna finns i centrum för handlingen.

Denna 2 300 år gamla insikt gäller fortfarande och när jag under en helg i Stockholm ser fyra föreställningar på de två största institutionsteatrarna – Dramaten och Stockholms stadsteater – handlar tre av dem om just nära relationer och befolkas av personer som sliter med sitt öde utifrån Aristoteles karaktäristik att ett bra drama kräver komplexa rollfigurer.

En av de dramatiker Aristoteles gärna använder som exempel är Sofokles vars båda dramer ”Kung Oidipus” och ”Antigone”, skrivna runt 400 år före Kristus, just nu spelas på Dramaten, i regi av teaterchefen själv, Eirik Stubø, både enskilt och som två föreställningar som hänger ihop.

Oidipus öde – att ovetande döda sin far och gifta sig med sin mor – har som bekant, av Sigmund Freud, omstöpts till en psykoanalytisk teori, ”Oidipuskomplexet”. ”Antigone” handlar i sin tur om Oidipus dotter som vägrar att lyda Kreon, sin morbror och kung, när denne inte vill begrava hennes bror, betraktad som en förrädare, utan lämna honom till vildhundarna. Familjeheder ställs mot samhällets krav på straff.

Som alltid när man ser de stora grekiska tragöderna spelas så slås man av hur lite människans drivkrafter och kärlekslängtan, liksom familjerelationernas betydelse, har förändrats genom årtusenden.

Sofokles bärkraft är fortfarande stor. Stubø har gjort, som han ofta gör, en sakral iscensättning. Skådespelarna använder mikrofonmyggor för att kunna tala i en lågmäld vardaglig ton, scenografin, som är vacker, består av fyra enkla stolar och ett avancerat ljus-, bild- och rökspel. Skådespelarna – med Reine Brynolfsson, Stina Ekblad, Sanna Sundqvist och Hannes Meidal i de största rollerna – agerar minimalistiskt men dynamiskt.

Som alltid när man ser de stora grekiska tragöderna spelas så slås man av hur lite människans drivkrafter och kärlekslängtan, liksom familjerelationernas betydelse, har förändrats genom årtusenden.

Foto:
Lena Olin och Peter Andersson i Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?

Från Dramaten kliver jag sedan 2 300 år framåt i tiden och hamnar på Stockholms stadsteater och tidigt 1960-tal. Edvard Albees klassiker ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” lanserades som höstens teaterhändelse när den hade premiär, eftersom den innebar Lena Olins comeback till den svenska teaterscenen efter många år i Hollywood.

Men nej, jag har sannerligen sett bättre uppsättningar av Albees moderna klassiker om den misslyckade akademikern George och hans bittra hustru Martha som under en alkoholstinn natt, ångestladdat och aggressivt, umgås med sina inbjudna gäster, ett ungt par.

Lena Olin övertygar inte. Hon är tunn i sina utspel och replikerna fastnar ibland i det konstlade.

Peter Andersson är för all del njutbar som George. Få svenska skådespelare har Peter Anderssons släpigt suggestiva melodi i replikföringen. Men där tar det faktiskt stopp. Lena Olin övertygar inte. Hon är tunn i sina utspel och replikerna fastnar ibland i det konstlade. Tommy Berggrens regi siktar på det fysiska, men stannar också där. Texten ges inte utrymme att beröra.

Foto:
Helena af Sandeberg och Sven Ahlström i ”Sanningen” av Florian Zeller.

Då är samma stadsteaters uppsättning av fransmannen Florian Zellers ”Sanningen” betydligt mer uppfriskande att ta del av. Visst, det är en komedi, texten har inte samma djupdimension som Albees klassiker. Men den är finurligt skriven, stilsäkert regisserad av Helena Bergström och har en fullständigt oemotståndlig Sven Ahlström i rollen som pjäsens motor, den otrogne och magnifikt självupptagne Michel, som försöker navigera i en härva av lögner och hemligheter.

Ahlströms energi och timing firar oavbrutna triumfer. Det var länge sedan jag skrattade så mycket i en teatersalong.

Samtliga tre ovan behandlade texter uppfyller Aristoteles krav på ett fungerande dramas rollfigurer. Det endimensionella lämnas därhän, det komplexa i människonaturen ställs ut framför oss, familje- och parrelationernas vikt belyses. De uppsättningar jag beskriver lyckas mer eller mindre väl att fånga all denna dynamik. När det sker är det teater som betyder något.

Foto:
Peter Engman och Marie Richardson i Ola Larsmos Swede Hollow.

Den fjärde pjäsen jag ser är något annat, Alexander Mørk-Eidems uppsättning ”Swede Hollow”, en bearbetning av Ola Larsmos uppmärksammade roman om de svenskar som emigrerade till USA runt förra sekelskiftet och hamnade i ett slumområde i Saint Paul, utsatta av omgivningens förakt.

Det är en kollektivroman och Mørk-Eidem tar fasta på det. Han har själv gjort scenografin, som kan sägas spela den egentliga huvudrollen. Hela Elverkets salong är förvandlad till en gemensam plats för skådespelare och publik. Publiken sitter på kuddar och enkla träbänkar utplacerade över hela golvet, skådespelarna agerar på spångar som löper kors och tvärs genom hela rummet.

Pjäsens tema, om utsatta flyktingar i en främmande och hotfull miljö, är förstås lätt att placera in i vår egen svenska samtid.

Pjäsen är tre och en halv timme lång och scenlösningen med skådespelare som dyker upp här och där bland publiken gör att det inledningsvis är svårt att ta sig in i föreställningen. Sakta men säkert sker dock något. Publik och ensemble blir ett, rytmen är betagande, de drabbande berättelserna avlöser varandra och jag finner mig själv i ett närmast meditativt men samtidigt koncentrerat tillstånd.

Pjäsens tema, om utsatta flyktingar i en främmande och hotfull miljö, är förstås lätt att placera in i vår egen svenska samtid. Alexander Mørk-Eidem gör det helt utan pekpinnar. Han litar på scenografins och berättelsernas kraft.

Aristoteles kanske inte skulle hålla med, men ett stycke oförglömlig teater blir det.

fakta

Intressanta premiärer att se fram emot:

Vintermusik av Lars Norén

Vår störste svenske dramatiker sedan Strindberg skildrar åldrandet med bland annat Sten Ljunggren och Claire Wikholm i rollerna. Skickliga Sofia Jupither regisserar.

Scen: Stockholms stadsteater. Hade premiär 2 december, spelas tom 13/2.

Peer Gynt av Henrik Ibsen

En av Europas mest omtalade regissörer, Michael Thalheimer, sätter upp Ibsens nationalepos med bland annat Stina Ekblad i rollistan.

Scen: Dramaten. Premiär 15 februari.

Påklädaren av Ronald Harwood

Pålitlig modern klassiker som gjord för två gamla manliga skådespelare. Den här gången är det Krister Henriksson och Sven-Bertil Taube som tar sig an stycket. Eva Dahlman regisserar.

Scen: Dramaten. Premiär: 24 mars.

 

Visa mer...