Annons

Clintan visar att han fortfarande har krut kvar i ”The Mule”

Clint Eastwood är tillbaka med ”The mule”. En verklighetsbaserad åldringsthriller om en 90-årig blomsterodlare som blir kurir åt en mexikansk knarkkartell.
Publicerad 24 januari 2019
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Earl (Clint Eastwood) börjar jobba som kurir åt knarkmaffian på äldre dagar i "The mule".
Earl (Clint Eastwood) börjar jobba som kurir åt knarkmaffian på äldre dagar i "The mule".Foto: 20th century fox

The Mule

Thriller

I rollerna: Clint Eastwood, Bradley Cooper m fl

Regi: Clint Eastwood

En 90-årig blomsterodlare sadlar om till storskalig kokainkurir åt en mexikansk drogkartell. Det är, faktiskt, en sann historia som nu blivit stjärnspäckad, lårbenshalsbrytande åldringsthriller i händerna på fårade Hollywood-veteranen Clint Eastwood.

Efter den stolpiga ”15:17 to Paris” känns ”The mule” som en comeback för Clintan, som visar att han har krut kvar både som regissör och skådespelare. I huvudrollen som Earl Stone gestaltar han en pappa som försakat sin familj. Utblottad, ensam och gammal får han ett erbjudande han inte kan motstå; att köra en väska mellan två platser mot riklig kontantersättning. Så han ger sig ut i sin gamla bil på den första resan av många.

Annons

”The mule” är en lättillgänglig historia med lagom upphetsande spänningsnivåer, möjligen anpassade för att minimera risken för hjärtattack hos den geriatriska delen av biopubliken. Bakom Clintans hårda blick är Earl en trevlig prick som stapplar fram i otakt med sin rusande omvärld. Genom hans otidsenlighet utvinner filmen en hel del humor och charm.

Efter att ha försummat sin familj börjar Earl komma på bättre tankar i grevens tid i "The mule"
Efter att ha försummat sin familj börjar Earl komma på bättre tankar i grevens tid i "The mule"Foto: Claire Folger

Inte lika charmiga är inslagen där 90-åringen snuskar sig med 20-åriga lyx-eskorter på knarkbaronens flådiga gods. Oavsett hur det är tänkt att uppfattas känns tondövheten inför samtidens jämställdhetsperspektiv närmast barock. Hade det inte varit för Dianne Weists mjuka roll som förlåtande ex-hustru hade filmens kvinnliga rollfigurer enbart bestått av lättklädda statister. Lika snedvriden är bilden av mexikaner, där alla utom Michael Penas birolls-polis utgörs av tatuerade gangsters.

Underhållningsmässigt är filmen stabil, men borde petat djupare i sina bakomliggande samhällsfrågor. Som inte är så avlägsna våra svenska förhållanden som det först kan tyckas. Vänta ett år eller två, så skall du se att någon 90-årig fattigpensionär kommer haffas med ett par kilo röka nerpackade i dramaten-vagnen, på väg mellan Hulta till Sjöbo Torg i ett desperat försök att dryga ut hushållskassan till drägliga nivåer.

Mats T OlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons