Christina Aguilera gör revolt på ”Liberation”
Christina Aguilera
Album: Liberation
Bolag: RCA/Sony
Pop
Albumet ”Liberation” verkar beskriva en resa där sångerskan Christina Aguilera försöker hitta och förklara sig själv. Hon inleder med att plocka fram barndomsminnen och sjunger berörande i Sound of music-låten ”Maria” med unga Jackson 5 som samplad kör. Hon fortsätter med ”Sick of sittin’”, där hon samplat ingen mindre än Janne Schaffer och hans låt ”No registration”. Låten ger en rejäl känga till musiktävlingen The Voice där hon satt som jurymedlem mellan 2011 och 2016. För en månad sedan uttalade hon sig om tävlingen och säger att hon varken fick säga eller ha på sig vad hon ville. I låten sjunger hon om att hon vill vara fri och att ”It’s good pay but it’s labouring”,”I can’t live with these chains on me” ryter hon.
”Liberation” är hennes första album på sex år och med tanke på att hennes senaste två album floppade så har hon en hel del att bevisa. Men hon verkar inte skapat det här albumet för att fjäska för publik eller fans. Inga smäktande soulballader där hennes röst kommer till sin rätt. Istället lägger hon allt krut på att berätta och förmedla. Förklara vad hon tycker är rätt och fel. Hon gör det med sådant engagemang att det ibland blir så mycket ord att det blir babbligt.
I ”Fall in line” har hon dock hittat balansen och bjudit in stjärnan Demi Lovato. De vrålar ut sin frustration mot män som ställer krav på kvinnors utseende och kräver tillbaka rätten att få säga och göra vad du vill utan att bli dömd. Inte helt olikt superhiten ”Beautiful” från 2002, men här har det avskalade pianot bytts ut mot dunkande beats medan de två ryter till r&b-tunga poptoner.
Om hela albumet hade låtit så, hade det varit bra, men det gör det inte. Efter ett par låtar förlorar hon farten och sångerskan verkar tappa bort sig själv. I den uppskruvade Kanye West-producerade ”Accelerate” känns hon obekväm och bleknar i den knackiga melodin. Och så fortsätter det under stora delar av albumet. Visst visar hon sin ståndpunkt, säger ifrån med allt hon har och visar att hon inte ska bli trampad på, men melodier och produktion har blivit lidande och det är riktigt tunt. Hon försvinner i ett osmickrande brus och det känns ofärdigt. Hennes liberation blev frustration och en halvdan skiva.
