måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
BT:s debutantpris 2010-02-19 | Uppdaterad 2011-09-19
När huvudpersonen Marie redan har flytt från sin familj kommer bilderna av barnen över henne. Små klängande händer som drar i kläderna och som inte släpper taget.
”Mamma, mamma, sluta!” ”Ge fan i mig!”
Viktoria Myrén, som i sin debut tar sig an ett tabubelagt tema: hennes bok handlar om en mamma som inte orkar med sina barn, kommer till Borås och BT:s Debutantafton.
Viktoria Myrén
Ålder: 39 år.
Familj: Sambon Melker och två barn, Max, 7 år och Isa, 4 år.
Bor: I en villa, ett renoveringsobjekt, i Rönninge utanför Södertälje.
Oanad talang: Jag är bra på att blanda cement.
Skulle vilja kunna: Finsnickra.
Mitt förhållande till Borås: Min farfar kommer därifrån och min pappa är uppvuxen där. Flera i min familj hejar på Elfsborg.
Gör jag om jag får debutantpriset: Jag skulle ge bort en del till en vän, sedan skulle jag renovera huset och skaffar mig skrivandrum.
Det är ett tabutema som Viktoria Myrén har tagit sig an i sin debutroman. Det handlar om en mamma alldeles vid bristningsgränsen, förbi av trötthet. Hon står inte ut att vara med sina barn, särskilt inte den äldsta flickan Alma som bara bråkar och bits.
Det blir samtal med BVC. Det blir besök på familjeterapi. Marie kan inte bli kvitt lusten att slå.
– När jag skrev den här boken hade jag själv två små barn och min upplevelse var att man egentligen inte fick prata om det som var riktigt jobbigt med föräldraskapet, säger Viktoria Myrén.
Jag träffar henne på fiket vid pendelstationen i Rönninge söder om Stockholm. Tanken var att vi skulle mötas hemma hos Viktoria men försenade tåg och febriga barn gör att vi tänker om. Jodå, efter debuten har det funnits en och annan som lagt huvudet på sned och frågat hur familjen egentligen mår.
– Jag har fått så otroligt många olika reaktioner på boken. En del blir provocerade av att mamman är så amöbalik och att hon inte tar tag i sitt liv. Jag ser det som ett resultat av att hon är deprimerad. Hon vet vad hon borde göra men hon fixar inte det.
Viktoria Myrén upplever ibland att föräldraskapet blir någon form av tävling.
– Barnen ska personifiera hur lyckad man är som människa. Jag kan bli jäkligt trött på det där.
Det finns en rädsla för att blotta sig.
Redan i romanens inledning drar Marie iväg från familjen till ett hus hon ärvt av sin mormor. Där möter hon en kvinna som liksom glider in i berättelsen, råkar stanna till på gården och blir kvar. Senare dyker hennes mamma upp och väcker komplicerade barndomskänslor till liv. Det blir en berättelse om fyra generationers kvinnor, en berättelse som bärs fram av både frustration och längtan.
Hade det gått att skriva den här romanen om en pappa?
– Ja, jo det tror jag absolut. Jag har en manlig bekant som tillfälligt övergav sitt barn och det var inget som bara passerade förbi, verkligen inte. Men jag tror ändå att man förväntar sig mer av kvinnor, eller man förväntar sig absolut inte att en kvinna som burit och fött sitt barn ska dra iväg. Det finns fler förväntningar kopplade till moderskapet.
Viktoria Myren ville beskriva den klaustrofobiska känsla man kan få när livet blir avskärmat under småbarnsåren.
I media har det förts diskussioner om en ”bitterfittaexplosion” och paralleller har dragits till nya romaner av Sara Kadefors och Helena von Zweigberk.
Viktoria Myrén rycker på axlarna.
– Jag vet ju hur media fungerar, men jag vet ärligt talat inte ens om det är sant. Jag har inte läst alla de böckerna. Maria Sveland har jag läst och hos henne stod jämställdheten i fokus. Jämställdhetsfrågor är viktiga även i min bok, men är inte anledningen till att Marie sticker. Jag ville skriva om relationer mellan generationerna, och eget ansvar.
Vad är det som går i arv utan att man egentligen vill det eller förstår vad som händer? Skrivandet har funnits med i Viktoria Myréns liv ända sedan hon var liten.
– Då var det inte som att jag tänkte på att skriva böcker, men jag skrev, det gjorde jag.
Genom Biskops-Arnö och Skrivarakademin har hon gett sig tid att utvecklas.
– Jag tycker inte att det går att utbilda sig till författare. Det handlar om att ge sig själv ett sammanhang. Flera av dem som jag gick Biskops-Arnö ihop med är jag nära vänner med och kan ha textutbyte med, man lär sig också att läsa sin egen och andras texter på ett mer kritiskt sätt.
När Viktoria Myrén inte skriver böcker så arbetar hon som frilansjournalist. Hon har skrivit mycket om barn och föräldraskap och om internationella frågor.
Och under ett och ett halvt år var hon biståndsarbetare i Managua i Nicaragua. Där arbetade hon huvudsakligen som journalist för landets största människorättsorganisation, dit utsatta vänder sig för att få advokathjälp och upprättelse.
– Vi på pressavdelningen såg till att de här fallen fick uppmärksamhet i radio och TV, säger Viktoria Myrén.
Hon frilansade också för svenska medier tillsammans med sin sambo som är fotograf. De försökte nyansera bilden av Nicaragua, skriva om andra saker än krig, kupper och sandinister. Pengarna gick till den organisation de arbetade för.
Ibland blir det nästan för mycket att vara journalist på heltid och skriva prosa vid sidan av.
– Många tror att man har en sådan nytta av att vara journalist, men så fungerar det inte. Visst jag är van vid att leverera men tekniskt sett så måste man som journalist alltid skriva kort.
Det var när hon kom hem från Nicaragua och var gravid som hon drog igång prosaskrivandet på allvar och hon fortsatte sedan under mammaledigheten.
Det är ett tag sedan. Sonen Max har hunnit bli sju år.
Vi skils åt vid pendelstationen. Dagen efter ska Viktoria Myrén själv göra en författarintervju, hon ska möta Sofi Oksanen, hon som skrivit den uppmärksammade romanen Utrensning.
– Hon har ju verkligen skrivit den stora romanen…
Viktoria Myrén är självkritisk. Ser alltid områden där hon kan bli bättre. Har svårt att sätta punkt. Hon skriver för hand till en början. Det sitter liksom i händerna. Delar av romanen är faktiskt skrivna här på pendelfiket, berättar hon.
– En kvart innan jag ska hämta på dagis skriver jag som bäst. Jag älskar att skriva men det är ändå så otroligt motigt.
Särskilt i slutfasen av en roman då allt ska sättas samman och struktureras upp. Hon är redan där när det gäller nästa roman som utspelar sig i Nicaragua.
– Det är två systrar och mamman finns med också, och så finns det en tredje syster som är död.
Hanna Grahn Strömbom
hanna.strombom@bt.se
Telefon: 033-700 07 56
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
