måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Susanne Axmacher har skrivit boken "Näckrosbarnen" som är nominerad till Borås Tidnings debutantpris.
BT:s debutantpris 2010-02-19 | Uppdaterad 2011-09-19
Att skriva en roman är inte gjort på en kafferast, fråga Susanne Axmacher. Hon arbetade med sin debutroman Näckrosbarnen i åtta år.
Hon hade skrivit på en annan historia och blivit refuserad flera gånger, när hon till slut accepterade att den berättelsen inte riktigt höll. Då började hon om.
Inledningsscenen i Näckrosbarnen kom en solig dag när Susanne satt i sin dåvarande lägenhet i Rom. En liten pinnig, blek pojke ligger med ansiktet neråt i en dyig sjö, helt nära stranden. Det är alldeles tyst och fridfullt, som det ofta är när något fruktansvärt inträffat.
Susanne visste redan då att det var något med den där pojkens död som inte stämde.
Och kring den scenen spinner Näckrosbarnen- en över 400 sidor lång släktkrönika med många väl utmejslade karaktärer och sidohistorier som spänner över flera årtionden och världsdelar.
När vi bokade tid för en intervju skulle jag just resa på solcharter med mina barn och ta med mig Näckrosbarnen och läsa på balkongen på kvällarna när de somnat. Susanne Axmacher lät lite orolig över mitt upplägg.
– Jag tycker inte att boken är så hemsk, säger hon när vi träffas. Men jag har fått de reaktionerna från folk, att den är så otäck och grym. Så jag ville väl varna dig lite, kanske. Att du inte skulle tro att det var någon lättsmält chicklit.
Susanne Axmacher är uppvuxen i Jönköping och var en skrivande människa redan som barn. Hon skrev dåliga tonårsdikter och detektivromaner, vilket till slut alltså resulterat i den roman som nu är nominerad till debutantpriset.
Ett tag hade hon planer på att bli journalist, men trots stimulerande kurser i creative writing på college i USA tog intresset för statsvetenskap över.I dag arbetar hon för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Hon har även jobbat för FN med mänskliga rättigheter och gender som specialitet- ett yrke som tagit henne till många utlandstjänster som tydligt inspirerat till delar av hennes roman.
Vi ses på ett lite murrigt men tjusigt konditori på Drottninggatan, mitt i smeten i Stockholms city. Bland annat hit går Susanne ibland och skriver. Med speciellt mjuka bläckpennor som hon köpte upp sig på efter en FN-konferens i Genève, alltid på linjerade A5-blad i anteckningsböcker med hård pärm.
– Jag är inte en sådan författare som kan sitta mellan nio och elva på förmiddagen och skriva koncentrerat, jag är inspirationsstyrd. Att gå på kafé eller till ett bibliotek blir som en kickstart för skrivandet, det kommer alltid något då.
I perioder av intensivt skrivande ber hon sina vänner om ursäkt för att hon inte kommer att ha tid för dem. Sedan stänger hon in sig i sin lägenhet.
– Det är som att gå in i en grotta, säger hon. Det är mitt önsketillstånd, och också det som krävs för att jag ska kunna skriva. Obokade dagar. Mitt skrivande är motsägelsefullt, det ger mig prestationsångest, men det fungerar även som en tillflyktsort.
Det övergripande temat i Näckrosbarnen är krig. Krig mellan stater, krig mellan syskon, krig mellan älskande och vänner, även de krig som kan utspela sig inom en människa. Väldet är ständigt närvarande.
När jag läste mindes jag plötsligt hur präglad av just våld hela ens barndom och uppväxt var. Att man slogs och fick stryk, men också det överhängande hotet om våld. Och att det finns så mycket av det som de vuxna aldrig ser, eller tar på allvar.
– Ja, visst var det så. Jag minns att vi lekte herren på täppan, och en unge blev nedknuffad och åkte in i en lyktstolpe och fick åka ambulans. Sådant hände ju hela tiden. Vissa har haft svårt för det, och menat att jag beskriver barnen i boken som onda. För mig handlar det inte om det, utan om att det där grymma är så närvarande.
Somliga menar att det är bra mycket mer utlämnande att skriva hittepå än att skriva självbiografiskt.
– Det är väldigt utlämnande. När kolleger kommer förbi på jobbet och säger nu har jag läst din bok så känns boken plötsligt väldigt privat. De får en inblick i min skalle, i min fantasi. Och jag skriver om så otäcka saker…
Susanne Axmacher har redan börjat på sin nästa roman, men om den avslöjar hon inget jag får skriva. Hon vill inte slå fast något, och hon vill inte spä på sina redan höga prestationskrav, men lovar åtminstone att den inte ska dröja åtta år.
Hon dricker upp sitt chai-te, mamman och dottern vid bordet bredvid slutar tjuvlyssna och hon säger att det känns fantastiskt att vara nominerad till debutantpriset.
– Jag älskar bokhandlar. Varannan gång jag går in i en blir jag deprimerad och frågar mig varför jag nödvändigtvis ska bidra till den här floden av nonsens. Men varannan gång blir jag glad, imponerad och inspirerad. När de där speciella bläckpennorna är slut får jag helt enkelt åka till Genève igen.
Rebecka Åhlund
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
