måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
BT:s debutantpris 2010-02-23 | Uppdaterad 2011-09-19
Havskatt på Konstmuseet. Och en kopp te. Ingen slump, Konstmuseet alltså. Till vänster från lägenheten, en bit rakt fram bara. Nära – och bra lunchmat.
Dessutom är konsten också ett av hennes uttryckssätt.
– Jag har gått i konstskola under sammanlagt tre år.
Staden är grå, Malmöbister.
Februari biter, snön ligger kvar för ovanlighetens skull. Skitig i kanterna.
– Mitt förhållande till Malmö är gott just nu, många fina människor, en fin mentalitet. Men samtidigt är det en skitstad.
En ful stad – med fina människor.
Så här säger romanjaget Erika i debutboken Naturen: ”I Malmö är folk feta på ett vaggande sätt”, ”Åh Malmö. Folk är fula och fattiga här, har jeanskjolar.”
Här har Caroline bott i hela sitt vuxna liv.
Sedan en månad tillbaka bor hon kollektivt. Högt i tak, gemensamt vardagsrum och kök, ett eget litet krypin och tre andra tjejer i lägenheten.
Hon höll på med Naturen under fem år. Skrev ner olika meningar. Hon är noggrann, på gränsen till pedantisk med sina ord, sina kommatecken. Gillar inte adjektiv och för många ord. Hon rör sig i den poetiska vegetationen. Och språket har blivit uppmärksammat i recensionerna.
Så här kan det låta i boken; ”Björkarna står och hänger som unga, smala bögar i vita jeans, spänstiga över rälsen.”
– Jag brukar få olika meningar i huvudet. De kommer till mig – när jag åker buss, promenerar, diskar. En del är rena tjuvlyssnarsituationer.
Hon iakttar, registrerar, reagerar.
– Det är också ett slags hämnd på samtiden, (rasism, ojämlikhet etc). Jag vill sätta emot genom att skriva. Och jag tänker också på att litteratur har påverkat mig genom åren. Den kan vara en tröstande och inspirerande kraft, och jag vill vara med där och bidra.
Nyligen var hon i Lund och talade om sitt förhållande till den nyligen avlidne författaren J D Salinger.
– En del har påpekat att min bok påminner mycket om Räddaren i nöden, och den har påverkat mig. En ambition var att leka med en kvinnlig outsiderroll, den kvinnliga räddaren i nöden.
Hon sitter i soffan, har ett rött kuddhjärta i knäet och en kaffemugg i händerna. Säger att hon inte är så där jättebekväm i intervjusitua-tioner. Men det har blivit några sedan debuten.
Hur skulle du beskriva din egen roman?
– Jag vill hålla upp den som en spegel. Den är rätt otrevlig och otäck ibland, men det känns riktigt att skriva också om hemskheter.
Det är ingen A till Ö-berättelse. Mer nedslag i huvudpersonens vardag. Hon rör sig i Stockholm, New York, Malmö, Simrishamn…
Caroline hade många meningar och historier att ”tvinga ner” på sidorna. Hon visste inte själv vad boken skulle handla om, men hon kom till en punkt – och den handlade om förlusten. Sorgen.
Huvudpersoner Erika är rätt ostrukturerad, lite störig, förvirrad – inte spec-iellt trevlig. Man hatar henne, som Caroline säger, tills man förstår vad som hänt henne.
– Jag ville utsätta läsaren för en prövning – hur länge kan man fortsätta att läsa, kan man tycka om henne innan man fått en förklaring?
Allt hon gör, allt hon känner, allt hon tänker – allt beror på en sorg, på att hennes bror dör i en bilolycka i Skottland.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli är född i Stockholm 1980, pappan är från Chile från början. Mamman och två av bröderna flyttade till Simrishamn när Caroline var sju år.
– Och jag började prata skånska direkt, säger hon. Jag är anpassningsbar. Jag pratade skånska i skolan och stockholmska där hemma.
Hur låter din skånska nu?
– Den låter brauu.
Hon ler. Men pratar inte skånska längre.
Hon var ett nyfiket barn. Och under högstadiet blommade det konstnärliga upp – det var teatergrupper, konst, poesi.
– Vi var säkert helt odrägliga och jättepretentiösa, men det var en underbar tid.
Yrkesdrömmar som ung: författare, läkare.
Och hon blev författaren, den skrivande personen. Sitter med debutboken framför sig på soffbordet. Förmiddagsljuset vräker sig in genom de höga fönsterrutorna.
– Jag skrev dikter när jag var yngre, på samma sättsom jag skriver nu – meningarna kommer till mig.
Du är inte mottaglig bara under en kreativ process?
– Nej, alltid.
Kalla det gudomligt, kalla det öppna sinnen, kalla det chakra. Kalla det inspiration eller kraft.
Efter humanistisk linje på gymnasiet gick hon två konstskolor, dessutom skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola, och hon började läsa på juristlinjen i Lund, hoppade av – började igen, hoppade av igen.
Några av hennes litterära förebilder är Ernest Hemingway och Hjalmar Söderberg. Numera skriver hon kulturjournalistik, recensioner, krönikor. Är frilans.
Du har inte känt att du måste välja, konst/författarskap?
– Då gjorde jag det, när jag gick på konstskolan, men jag hamnade i datorrummet allt mer, valet gjorde sig självt. Jag har tränat mer på att skriva, ända sedan jag var liten har jag skrivit varje dag, tränat, tränat.
Vad hon vill förmedla blir mer direkt och omedelbart när det går från hjärnan, ut till fingertopparna och rätt in i datorn.
Ingen omväg via kladdiga färger och långa penselskaft.
– Jag får sagt vad jag vill ha sagt, det får jag inte via konsten – men det är mycket mer lustfyllt att måla än att skriva.
Hon håller på med bok nummer två. Den är inte skriven i jagform, den handlar om en kärleksrelation.
Man känner igen Caroline i språket?
– Ja, det verkar så. Jag hade hoppats göra något helt annat, men likväl är jag där igen, jag ska hålla på att betrakta… det kan bli lite föraktfullt. Jag ska vara där och hålla på, liksom. Men jag är inte sådan som person, men när jag skriver…
I trapphuset en ekande doft av indisk rökelse.
– Det luktar Malmö.
Säger hon. På väg ner, ut genom porten och till vänster, en bit rakt fram bara.
Havskatt på Konstmuseet.
Februarimalmö biter.
Krister Persson
krister.persson@bt.se
Telefon: 033-700 07 39
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
