Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
BT:s debutantpris 2009-02-09 | Uppdaterad 2011-09-19
Den 18 februari delas Borås Tidnings Debutantpris ut. En av de fem nominerade författarna kommer att få 100 000 kronor.
BT presenterar författarna en och en fram till dagen D.
Först ut är Fausta Marianovic.
Elva i kö till boken på stadsbiblioteket i Umeå. Lika många på filialerna. Slut på förlaget, slut i bokhandeln. Sista kulan sparar jag åt grannen slog an en ton, den träffade oss.
Varför är boken så populär?
Fausta Marianovic funderar en stund. Resonerar lite med sig själv där hon sitter uppkrupen i den bruna hörnsoffan.
– Folk kanske viftar undan konflikterna i världen genom att tänka att det är primitiva vildar – man sätter upp en spärr inom sig. Det där kriget är så svårt att begripa. Och varför är det jobbigt att söka upp sanningen? Jo, för att där hittar man människor. Man hittar inga konstiga vildar, man hittar människor som är likadana som du och jag.
Kriget som vardag
Det är en plusgrad. Snön ligger uppskottad i stora högar. Björkgrenarna hänger apatiskt i den snåla eftermiddagsljuset. Men hemma hos Fausta Marianovi´c är det generöst och varmt. Och hon trivs i Umeå. I två år har hon bott i lägenheten, i sju år har hon levt med Sven-Åke, i 14 år har hon bott i Umeå, i 17 år har hon bott i Sverige. Hennes debutbok Sista kulan sparar jag åt grannen har fått en fint mottagande överallt.
– Många krigsskildringar handlar om stridsvagnar som rör sig från punkt A till B, kartor, strategier.
Fausta Marianovics roman handlar mer om en kvinna och hennes två söner. Den handlar om vardag. Om mekanismerna som förvandlar pojkar till soldater, grannar till fiender. Den handlar om ett krig som för många utomstående var svårt att förstå, ett krig som bokstavligt talat hade fronten hemma vid köksbordet. Ett krig där bror och far en dag tvingades att slåss mot varandra.
– Det växte fram en paranoia, en ångest. Och om dödsångest är grundkänslan i alla dina handlingar, då kan du inte stoppa aggressiviteten.
Växande misstänksamhet
Hon berättar att man började tolka in saker i grannens beteende. Man eldade på varandra. ”Nu ska de göra oss muslimer till ett andraklassens folk.” Eller tvärtom: ”Har du hört, nu ska muslimerna införa sharialagar”. Det spreds en rädsla.
– Det byggdes upp en misstro, en misstänksamhet. Man började plötsligt tänka efternamn.
Situationen skenade och blev stundtals absurd.
På sidan 84 i hennes bok står det att läsa:
”Jag gick till baren och började gå igenom alla cd-skivor. Jag sorterade dem efter sångaren: Ibrahim – muslim, Dragan – serb, Anton – kroat, Hasan-muslim. Slobodan – serb. I vilken hög ska jag lägga Stevie Wonder?”
Hon skrattar lite åt sin egen formulering, lutar sig fram och tar ett par chips och en klunk tranbärsdricka.
Om en stund kommer hon att resa sig från soffan, fixa till kaffe och duka fram kondisbitar.
Och snart kommer hennes man hem och ställer sig i köket. Om en stund sitter vi och äter lax med pressad potatis. Han skruvar upp en flaska Jacob’s Creek.
Där ute har det blivit mörkt för längesedan.
Jagad av döden
Oron och aggressiviteten som hon berättar om utvecklades till ett blodigt krig som pågick 1992–1995. Och bokens ”jag” ger sig ut till fronten för att hämta hem sin son. Bokens ”jag” är inte lika med Fausta. Men mycket av det som händer i boken har hon varit med om, och mer därtill. Hon var med vid fronten, hon hämtade sin son. Döden har jagat henne.
Du beskriver granater som gått igenom sängen där du legat, du beskriver bilar och byggnader som sprängs.
Hur tänker du på döden idag?
– Jag är inte rädd för döden, faktiskt. Mer att den ska drabba dem jag älskar. Men, vi lever nära döden varje dag. När jag står vid vägen och det kommer en timmerbil, då står jag egentligen 20 centimeter från döden. Så är det för alla. Men skillnaden mellan dig och mig är att du inte fryser när du ser bilder från Gazakriget. Jag får frossa…
Hon har sett och hört kriget på nära håll. Hon var en del av det. 1993 kom hon till Sverige, hon och många tusen andra som flydde för sina liv.
Ville du skriva av dig?
– Nja, jag hade berättat om kriget tidigare. Jag gick i terapi, kunde inte sova. Jag hade mardrömmar, men de handlade inte om kriget. Jag mådde perfekt när jag skrev boken. Jag mådde så bra att jag hann med allt – jag hann skriva, jag hann utbilda mig, jag hann träffa folk. Jag hade energi. Och jag ser mig inte själv som krigskadad.
Hon började skriva poesi precis när hon lärt sig svenska, för att testa.
– Det som låter vackert på mitt språk, hur låter det på svenska?
Den äldsta lappen med anteckningar till det som blev boken är från 1996. Men det var under 1999 och år 2000 som hon skrev som mest. I oktober förra året kom boken.
Det blev ett väldigt ståhej kring den. Många intervjuer, mycket media, TV, artiklar.
Har du vant dig?
– Det är ett jobb. Jag är inte den som jagar en plats framför kameran. Men jag skriver för att jag har något att berätta, och jag vill göra det på ett snyggt sätt. Jag har en känsla när jag skriver som jag vill överföra till dig som läser.
Och det är många som vill läsa. Det är elva i lånekö på bibblan i Umeå.
Fausta Marianovic har något viktigt att berätta.
Den 18 februari gör hon det i Borås.
Snälla kvinnan.Det var inte krig i Bosnien,det var genocid mot Bosnier.Speciellt muslimer.Det var planerat och det vet hela världen.Det var ingen krig.Boken ska heta genocid mot bosnier.Tack
Det håller jag med.Det var ingen krig..Det ver ren genocid mot barn.Så man vill att hon fomulerar sig med tanken,eller meningen med krig.vi bosnier är inte mer duma i huvudet om någon tror.Det var ju genocid.inte krig härre god.
läst boken och den handlar inte om genocid utan om krig, om du är ute efter genocidböckerna få du låna dem på bibblan.
Jo du laila.Krig eller genocid.Du måste lära dig något som du inte vet.Bosnien har inte varit i krig.utan bosnien vara atkerad av serbien.croatien,montenegro med grön ljus från europa.I bosnien är utfört både genocid och urbicid.Jag har läst boken och har inget emot skrivaren.bara att hon har inte rett att sumera 400 000 eller mer.koncentration läger,våldtäkt mot 7,8,9 år tjejer.för att hon som har skrivit boken har upplevt nåt i krig,där han hon rett att skriva om..Men ingen rett ger henne att skriva krig.Det var ingen krig i bosnien..Det var genocid mot bosnier.
Vill du veta varför hon skriver krig.jooo..det är propaganda.Jag tycker synd om henne ocg ger respekt mot alla de döda barn och den genocid som uttförd i bosnien.
utan han förde genocid över hela världen, lägg av språkanalfabeter!
När man går ut i krig då krigar man. Kan man gå ut i genocid och genocida då?
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86