Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
BT:s debutantpris 2011-02-21 | Uppdaterad 2011-09-19
Den 24 februari delar Borås Tidning ut Debutantpriset. Fem författare är nominerade. BT presenterar dem en och en. Idag har turen kommit till Stephan Mendel-Enk.
Det tog fem år för Stephan Mendel-Enk att hitta rätta tonen till sin debutroman: Tre apor, om tre generationer i Göteborgs judiska församling.
Stephan Mendel-Enk sitter i en lugn park i centrala Bombay. Det har regnat, temperaturen ligger runt 32 grader. Hans fru är stringer för SVT, och i Indien på en tre månaders tjänst. Familjen är med. Både jobbigt och roligt, enligt Stephan Mendel - Enk.
– Vi bor i ett trevåningars guesthouse. Går man ut på gatan är det 200 000 bilar på femton meter. Strax intill bor det familjer som har höns och getter, och tvärs över gatan är det höghus.
Allt är huller om buller i Bombay, high-tech blandat med kossor på gatan och hela familjer som bor i pappkartonger.:
–Det finaste är alla människor. Det är lätt att få kompisar, alla är justa och öppna.
Gästhuset tillhör en judisk församling och strax intill ligger en judisk skola.
– Där det bara går muslimska barn, utom våra två.
Stephan Mendel - Enk är utbildad journalist. Han har skrivit i Offside, varit sportkrönikör i DN, jobbat på SR och är fortfarande kolumnist i Metro. 2004 gav han ut Med uppenbar känsla för stil . En reportagebok om huliganer, mansroller och grupptryck. En bok som har sålts i 30 000 exemplar.
Stephan Mendel - Enk är också född i Göteborg och uppväxt i den judiska församlingen. Hans skönlitterära debut Tre apor skildrar 13-åriga Jacob som står i mitten av flera konflikter.
Strax efter hans Bar mitzva bryter den första intifadan ut i Israel, och hans föräldrar skiljer sig. Äldre släktingar som lever i diaspora och längtar tillbaka. Församlingens vardag i Göteborg. Jacobs uppväxt och dröm om att resa till kibbutz. Skildringen går på lina mellan djup kärlek och hudnära skämt.
Varför en roman?
– Det var en historia jag tänkt på länge. Jag ville skriva en roman så att ingen tolkar innehållet som halvdokumentärt.
Men hur mycket är självbiografiskt?
– Mina föräldrar skildes och min pappa blev deprimerad och tog livet av sig. Jag har en judisk uppväxt. Så långt stämmer det. Men exakta detaljer , personer och scener har jag konstruerat.
Finns det en likhet mellan dina två böcker? I den första granskar du en mansgrupp, i den andra en religiös grupp, analyserar regelverk som du förväntas följa?
– Nej, inga likheter alls. Den första var ett jobb, inget personligt, en uppgift jag försökte göra så bra som möjligt. Jag har försökt göra en varm skildring av en gemenskap. Jag ville skildra något verkligt. Hjärta, smärta, på riktigt. Min roman är ingen analys.
Är det sant att det tog dig fem år och fyra tangentbord att skriva boken?
– Ja. Jag fick byta tangentbord flera gånger och en dator slog jag sönder när jag bankade på den...jag hade enorma problem att hitta rätt stämning, rätt ton.
En moster trillar ner i mormors kista, en gammal rabbin tappar alla torarullar. Morfar sitter och klassificerar allt och alla efter ”judar” eller ”antisemiter” ( allt från Ingrid Bergman till Glenn Hysén).
Du skildrar ”döingar”, ”schtunken” som sprids från en fastande församling, ”saker man inte fick säga till folk som inte var judar”. Får man verkligen skoja med judendomen?
– Absolut. Religion är inte helig. Inte om man är uppväxt i den. Kommer man utifrån är man kanske mer försiktig. Men judendomen är van vid att bli skämtad med.
Det finns en tradition i USA sedan 70-80 år tillbaka att humorister driver med det judiska:
– Jag har heller inte fått några negativa reaktioner på boken. Medlemmarna i judiska församlingen i Göteborg tycker det är roligt att bli skildrade i en bok, tror jag.
Hade någon som inte själv är jude, kunnat skämta som du?
– Det hade nog inte fungerat så bra. Det är alltid bättre om man skämtar om sig själv. Om en svensk skämtar om ”oss svenskar” tas det emot på helt annat sätt än om en amerikan kommer hit och gör det.
Själv har Stephan Mendel-Enk gått en kurs i stand-up- komedi.
– Och jag gjorde mitt första uppträdande i Stockholm i december. På Café Klaver i bottenvåningen där vi bor. Tre-fyra minuter.
Ska du fortsätta i Bombay?
– Jag ska försöka. Men stand-up är nytt i Indien, det finns bara en eller två klubbar i Bombay.
Tre apor är berättad på ett subtilt och indirekt sätt. Det är skojiga iakttagelser och snärtiga formuleringar. Och under ytan skymtar tragik man långsamt pusslar ihop: pappans självmord. Familjeöden, världsläget och hotet mot det närvarande – och fjärran– Israel.
För visst blir det komiskt när Jacobs farfar tar upp problemen för judiska församlingens begravningssällskap. Stort och tragiskt blandat med praktiskt och smått. Problemen är ”samma som de varit i tvåtusen år. Det vill säga:
Antisemitisk vandalism.
Försenade inbetalningar.
Platsbrist. ”
– Jo, men jag tror det fungerar så för många människor, säger Stephan Mendel-Enk. Livet är inte antingen – eller. Det sorgliga eller skojiga ligger nära varandra. De hänger ihop, det går inte att ta bara den ena sidan. De filmer och böcker jag gillar , som filmen Darjeeling Limited , skildrar både absurt och skojigt de familjebekymmer som uppstår. Jag skulle varken vilja skriva genomballt eller melankoliskt.
Hur valde han titeln?
– Jag hade skrivit två tredjedelar av boken, om huvudpersonen och hans pappa, när jag kom på att det borde vara mer om farfaderns perspektiv.
Bokens Jacob tycker farfar liknar en apa, och känner igen sig i det.
– Det blev en viktig grej att ta med farfar, tre generationer, och titeln blev självklar. Nedsättande? Nej. För mig är det något fint och positivt med apor.
I boken kan Stephan Mendel - Enk skildra gräsliga tragedier på ett otroligt kortfattat vis. Som när morfars far utvisades:
”Hans pappa sköts bara någon vecka efter ankomsten till Prag. Mamman hamnade i Theresienstadt men överlevde och återförenades med sina barn i Göteborg efter kriget. Några månader därpå plockade hon blommor i Delsjön och blev överkörd av femmans spårvagn”.
– Jag kände inte för att skildra de äldsta historierna från kriget. Är det något man hört och läst, så är det dom. Jacob i boken är 13 år. För honom är historierna något som redan hänt.
På samma sätt som Jacob kan tycka att ”Sovjets judar var spännande. Tvångsinterneringar på mentalsjukhus, arbetsläger, polisvåld” ?
– Det var kittlande historier. Ur ett 13-årsperspektiv.
Var den judiska historien ändå viktig för dig att berätta ?
– Ja. Den finns alltid närvarande. Historier som kommer tillbaka vid högtider, som uttåget ur Egypten, de berättas om och om igen.
Vad skriver du härnäst?
– En roman som utspelas i Bombay. Jag har jobbat ett halvår på den. Det ska handla om en judisk församling. Om konflikter.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86