måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
BT:s debutantpris 2010-02-17 | Uppdaterad 2011-09-19
Filmare, TV-producent, musiker – Johan Kling är en rutinerad debutant.
Med Människor helt utan betydelse tar han sig an ett nytt fält.
47-årige Kling har under de senaste åren etablerat sig som en av de mest intressanta nya filmarna i Sverige. Hans Darling från 2007 fick mycket uppmärksamhet, Guldbaggar, Nordiska filmpriset och mycket mera.
Filmare och nu nominerad till ett litteraturpris för en debutroman.
Hur skall man se Johan Kling, hur ser du på dig själv?
– Romanförfattare kan man kalla sig när man skrivit tre romaner, är det inte så? Jag vet inte riktigt, i grund och botten är det skrivandet som kommer först oavsett om det blir roman eller film. Men responsen till boken är omtumlande, väldigt roligt men lite ofattbart, säger Kling och ler.
Han har bestämt plats för vårt möte på Vete-Katten, ett traditionellt och klassiskt fik på Kungsgatan i Stockholm. Inte så många 100 meter från de supertrendiga restauranger och barer runt Stureplan, men i atmosfär väsenskilt från den kultur som där råder.
Jag vet inte om det skall tolkas som ett ställningstagande, men i såväl Darling som i Människor helt utan betydelse finns en tydlig distansering från en slags ytlig och självupptagen Stureplansmentalitet.
– Under lång tid i mitt liv var jag en festprisse, alltid ute och omgiven av människor. Numera är jag långt ifrån den världen, jag arbetar eller är hemma med min familj. Jag tycker att moral och sättet på vilket vi väljer att leva våra liv är intressant, hur status kan bli en tvångströja och göra att man placeras någonstans där man egentligen inte vill vara.
Hur återspeglas det i dina arbeten?
– Jag har egentligen inga anspråk på att skildra eller värdera utifrån mitt subjekt. Jag beskriver detaljer och händelser, sedan får andra bilda sin egen uppfattning, berättar Kling.
Som sen debutant har Johan Kling hunnit med en rad andra saker i livet. Under ungdomsåren kom han i kontakt med andra kreativt intresserade personer, som till exempel Mauro Scocco. Kling fanns med i den första upplagan av Scoccos band Ratata.
– Vad jag tagit med mig från de åren är väl mest att lära sig utnyttja den del av sin begåvning man har. Vissa är bra på att skriva låtar, medan andra har förtjänster på annat håll.
Du har gått vidare?
– Ja, och på sätt och vis tycker jag inte att det jag gjorde då är så intressant nu. Hela den tiden var så starkt präglad av den äldre generationen, det var överhuvudtaget svårt att få uppmärksamhet för något man gjorde om man inte tillhörde 40-talistgruppen. Jag tror DN skrev om Tom Wolgers vid något tillfälle, men det var också allt.
Människor helt utan betydelse kom ut i bokhandeln för ett år sedan, hur reagerade du över mottagandet?
– Allt har varit förvånande, en slags overklig upplevelse. Jag var tveksam till att ge ut boken, till att någon skulle vara intresserad av att läsa den överhuvudtaget. Jag trodde nog att den skulle passera ganska mycket under radarn eller att jag skulle få stryk för att jag var filmregissör som skrev böcker.
När boken kom hade du inlett och avbrutit arbetet med din nya film Puss.
– Jag drabbades av utmattningsdepression och det var i precis den vevan som boken kom ut. Jag klarade varken av ljud eller att träffa andra människor under en period. Det bidrog självklart också till att det kändes overkligt under ett tag, säger Kling.
Vad är det med Människor helt utan betydelse som gör att den fastnar hos läsarna?
– Kanske för att den utforskar en typ av sårbarhet hos oss som är lätt känna igen. Boken är gjord mycket för mig själv och nu är jag väldigt glad att den kom ut. Boken har en handfull sanna ögonblick, omtanke om andra människor. Kan den få finnas är det fantastiskt i sig.
Nästa torsdag delas Borås Tidnings debutantpris ut. Du har varit nominerad och också fått en rad andra priser för ditt arbete inom film. Vad betyder nomineringarna och priserna?
– Instrumentellt viktiga, för att nå ut och få möjlighet att visa vad man gjort för fler.
För egen del?
– Jag har jobbat i många år i det tysta, många gånger i uppförsbacke och känner mig garvad. Jag har lärt mig att acceptera när det går emot och att inte låta kammen växa när det går bra. Någonstans är det vad man själv känner som är det viktiga, jag vet om jag är nöjd eller inte med det jag gjort. På så sätt hanterar jag kritik, men jag blir heller inte hysterisk glad i framgång.
Men kan du njuta av god uppmärksamhet?
– Absolut, det kan jag. Men jag är så pass gammal med referenser till det helt vanliga livet som jag är oerhört mån om. Jag trivs bra med att sitta i ett hörn och ha det bra. Jag har min familj, mina barn, och bara det är fantastiskt. Jag är världens lyckligaste, säger Kling.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
